Disclaimer

All content on this blog is fictional and any resemblance with actual events are purely coincidental. When you choose to read this blog you also agree to not get offended or try and use any content to defame me as a person or anyone connected to me. If you cannot commit to this agreement you are violating the agreement you agreed to by reading this blog. I repeat that by the act of reading this blog you are committing to this agreement of not getting upset or using content in a way that could be considered an act of aggression. If you cannot follow this agreement I urge you to not read.

onsdag 13 augusti 2014

Min Elaka Mamma

Alla barn växer upp med att det som händer i just din familj är helt normalt. Om en förälder säger att saker ska vara på ett visst sätt, så accepterar ett barn det såsmåningom. I början kanske det kan verka konstigt, men vi har kommit hit för att lära oss, att anpassa oss till den här verkligheten, så att säga. Så vi accepterar att såhär ser vår verklighet ut. Vi lär oss att vi måste leva med det här just nu och de som inte kan klara av det har bara ett annat val och det är att ge upp. Det att ge upp är en idé som barn först får lite senare, i skoltiden, men innan dess vet man inget annat. Vi blir helt enkelt programmerade att det är såhär världen ser ut och det är den här rollen vi ska spela i den. En del av oss blir bråkstakar och busungar, som måste tillrättavisas hela tiden, även om ingen har en aning om varför. Andra blir gullgossar, som kan göra vilka tokigheter som helst, men alla skrattar bara och dunkar dem i ryggen. Vi får helt olika värden programmerade in i oss. En del av oss är besvärliga och gnälliga, bara till besvär. Andra är viktiga och speciella, intressanta och allt de säger är värdigt att ta på största allvar. Det är så världen har sett ut för miljontals barn i säkert tusentals år. Intet nytt under solen alltså.

Så varför skriver jag då en artikelblogg om min elaka mamma då? Det finns väl ändå inga riktigt elaka mammor? Mammor är ju snälla, självuppoffrande och alltid lika kärleksfulla. Så är väl alla mammor. Ja, kanske inte några få utslagna, alkoholistiska knarkarmorsor, men de har ju ändå socialen redan tagit barnen ifrån. Så "what's the problem"? Mammor är perfekta. Det vet ju alla. Eller?

Faktiskt måste ju jag nu vara bevisligen den första elaka mamman i hela världen om jag ens tänker tanken att skriva något sånt här. Men nu är det så att det faktum att jag är en mamma och är så elak så jag skriver om min elaka mamma bevisar egentligen bara att jag är en elak dotter. Men om det finns elaka döttrar, de blir sen mammor, slutar de då att vara elaka? Nej, naturligtvis inte. Och vem är det som är elak egentligen? Den som plågar ett litet barn, ljuger för det, straffar det för påhittade olydigheter år ut och år in eller den som efter en sån behandling kallar den här barnplågaren för elak? I mina ögon är det således inte elakt att korrekt och riktigt kalla någon för elak som är elak. Om den personen som är elak sen råkar vara min mamma gör inte saken mildare och mindre otrevligt, snarare tvärtom. Men som så många elaka människor är inte min mamma elak mot alla. Bara mot somliga och inte hela tiden. För om vi kollar de stora massmördarna i världen kunde de vara både snälla och charmiga, riktigt omtänksamma, större delen av tiden, men sen gjorde de hemska saker mot människor de tyckte förtjänade det. För det är där ondskan ligger - att någon förtjänar den.

När jag var tonåring så minns jag hur jag ofta lovade mig själv två saker. Först att jag skulle skriva en bok om min elaka mamma och sen att jag skulle behandla henne lika illa som hon behandlat mig när hon blev svag och sårbar, så som jag var när jag var liten och hon behandlade mig illa. Men sen växte jag upp och insåg att det inte fanns någon mening med att ödsla någon energi på att skriva den där boken. För det första så vill jag inte gå tillbaka till varenda traumatiskt minne och återuppleva frustrationen, hjärtesorgen, smärtan och min lilla själs förtvivlade skrik som litet barn. År efter år av upprörda känslor, aldrig några ursäkter, förklaringar, upplösning. Händelse efter händelse som bara las ovanpå varandra. Det fanns aldrig någonsin någon återkoppling, någon följetång av en tidigare händelse. Bestraffningar kom utan föraning eller aning över huvudtaget. Som någon tvångshandling som inte hade med mig att göra så mycket som med den person som skulle föreställa min mamma.

Som liten hade jag en dröm att där fanns två mammor. En genuint ondskefull och en normalt god. Den drömmen fick mig att hoppas att kanske en dag skulle den goda övervinna den onda och sen kunde vi ha en meningsfull relation. Och många säger ju att människor kan mjukna när de blir äldre, mer sårbara och ensamma. Så det blev aldrig någon bok och fram till förra våren trodde jag att jag skulle ha en relation med henne till hennes död. Men sen gjorde hon något hon inte borde gjort. Hon la sig i arvskiftet efter min pappa. Det var något som jag tydligt markerat var en affär helt mellan oss syskon och hon skulle på inga villkor börja ta parti. Då hade hon hållit med och allting verkade normalt. Tills plötsligt det största i skiftet skulle skiftas - fastigheterna. Det var de favoriserade avkommorna som drog in henne som vittne på att saker var så som de påstod och hon fick plötsligt kopior av våra mail. 

Han som blivit urförbannad för att jag skickat mail till min man - i en sak han redan var inblandad i och där han visste mer vad som gällde än jag - han skickade mängder av vår korrespondans till mamman. I samma fråga fick sen utan problem systerns man ringa hem till mig för att skälla fast han inte någonsin haft ett skit med den saken att göra och hade inte en aning om vad han jiddrade om. Dvs de var ohyfsade och oförskämda i största allmänhet, men så har de ju blivit alltmer de senare åren har jag märkt och det var anledningen jag sagt att jag inte ville mamma skulle blanda sig i. De är luriga och de är falska och jag tyckte SYND om henne om hon skulle låtit sig luras av dem. Så när hon började telefonterra mig för att tala mig till rätta och göra det som är fel, dvs ljuga, så ville jag inte tala med henne. Jag bad henne sluta ringa, men hon fortsatte och jag svarade inte mer.

Sen dess har jag inte ens försökt be henne sluta tala om arvet någon mer gång, för det stod efter en del turer fram och tillbaka klart att hon visste mycket väl sanningen och hon hade tagit parti emot mig för att hon aldrig egentligen tyckt om mig. Det som för mig varit meningsfulla samtal med min mamma kunde för henne helt klart varit samtal med vilken nolla som helst. Insikten att jag som tonåring kanske inte varit så långt från vad som gällde kom till mig. Jag började igen tänka på många underliga saker jag varit med om med min mamma. Saker som varit så märkliga och sjuka att jag egentligen inte orkat komma ihåg så mycket. Bara tvistade saker som under större delen av mitt vuxna liv fått mig att tro att hon har någon form av mental störning, som hon inte rår för. Hon kan omöjligt minnas någonting som är till hennes nackdel. Jag trodde länge att hon kanske hade just två personligheter, som jag drömde som liten. 

Så jag valde att tro att hon var lite galen och lät henne aldrig vara ensam med något av mina barn någon längre stund. Trots det lyckades hon säga kränkande saker till dem och även slå nån. Många gånger försökte hon dock saker vi lyckades avvärja. Sen hade det inte hänt enligt henne förstås. Det har alltså under hela mitt liv med min mamma ALDRIG gått att ställa henne emot väggen och fråga henne om någonting hon gjort eller sagt som varit smärtfullt. För det har aldrig hänt. Inte ens om det hände för bara någon minut sen!

Man kan då tycka att jag är en naiv och korkad person. En sån där "fool me once, shame on you, fool me twice, shame on me" som man brukar tala om som om och om igen tror att någon ska ändra sig. Hon kommer aldrig att ändra sig, men hon har varit oerhört skicklig under senare år att få mig att tro att hon delar många av mina starka åsikter. Hon säger sig tro på Dr Judy Woods arbete. Det är väl det viktigaste för ingen av hennes favoritbarn tror ett dugg på Dr Judy Woods arbete. Hennes absoluta favorit barn, antagligen för att mamma själv önskar hon var som hon, tror på flygplan som flögs av kapare in i två byggnader av solida stålbalkar och därmed försvann TRE byggnader i enorma dammoln. Hennes nästa favorit, som hon egentligen är mest förtjust i för han är ju en tjusig man, tror att det var något fult spel med hela attacken, men vill inte titta på bevisen för han är en respekterad vetenskapsman. Mamma avskys till det yttersta av hennes favoritdotters man, men han låtsades väl gilla henne inför pappas död och under hela den smekmånadstid som var medan han och min syster smörjde alla de ville ha hjälp av. 

De behövde få mångas empati och medhåll när de senare skulle måla upp mig som den falska, ljugande, hagiriga och gapiga apa, som de planerat göra. Mamma har hjälpt dem oerhört mycket i det här arbetet. Hon har ringt hit och dit och berättat om mig och det är inga vackra saker. Tyvärr så vet jag förstås inte exakt vilka hon talat med eller vad hon sagt till alla hon pratat med. Har jag tur så är det inte så många som trott på henne. Kanske hon gjort ännu mer bort sig hos en hel del som redan är trötta på hennes elaka ljugande om snälla människor? Hon har ljugit om min pappa i så många år att jag skulle vilja slå henne på käften nu när jag vet att det var hennes sjuka tvistade lögner som fick honom att tycka att jag och mina barn är oviktiga och som fick mig att bli arg på honom för att han inte brydde sig. Jag lovar, det är hennes gift som orsakat att mina barn aldrig hade en morfar som längtade efter deras besök. En morfar som t o m bad mig sluta ta med dem ifall jag hälsade på. Mina barn är de sötaste och gulligaste av alla barnbarnen. Det finns det fotobevis på.
Du är perfekt precis som du är, säger en riktig mamma.
Det här ovan skrev jag förra året, men ändrade lite pga att det gått ett år. Det som hänt sen dess är att jag fick ett brev ifrån mamma i höstas med en hel del tråkiga projiceringar om min dåliga karaktär. Det enda hon verkar tycka är till min fördel är att jag är vacker, sen är resten mest skit. Hon anser att jag saknar kompetens, att jag är avundsjuk på duktiga kvinnor att jag är på det hela taget en vidrig människa. När jag läste det brevet förstod jag det meningslösa att ens hoppas det lilla minsta att en sån elak mamma någonsin kommer erkänna att jag inte är en falsk lögnare, som hennes favoriter påstår. 

Jag fick precis innan det brevet ett telefonsamtal där hon påstod sig ha ett mycket dåligt ben, men i brevet strax efter nämner hon inget om benet. Det är något alla säger som har narcissistiska mammor, att de lägger ut krokar för att se vad du faller för, när de försöker få dig att komma tillbaka för mer psykisk tortyr av dem och deras älsklingar, deras flygande apor, som de dresserat att kränka dig så subtilt och sinnessjukt som möjligt så bara du egentligen riktigt ser hur sjukt det är. Andra känner att "något är fel", men tror väl att det är en annans fel lika mycket som de som faktiskt är skyldiga. Det är för att de alltid lägger skulden på en annan. Mycket subtilt, men om man vet hur de gör det blir det mycket tydligt. 

Det är detsamma med dessa små krokar som läggs ut. De kan vara nära döden, sjuka eller något annat som är menat att få dig att känna skam och därför komma tillbaka, utan att få någon ursäkt eller upplösning av det som orsakat dig smärta. De kan också försöka locka dig med resor och saker, som de tror du inte kan motstå. Eller varför inte bara låtsas som om de nu förlåtit dig och bara prata på som om allting är normalt. De har använt i stort sett hela registret hela mitt liv, mamma och hennes favoritson. Min syster bara skiter i om jag är arg på henne eller inte och hon spelar nog offer bäst av alla, även om de alla tre spelar offer. Det är faktiskt det mest kännetecknande för de patologiska, att det efter de själva utsatt en människa för psykiskt eller fysiskt lidande låtsas som om det är deras offer som angripit dem. Speciellt om offret på något vis står på sig själv så använder de det här tricket. 

Det kan vara så att de är skyldiga dig pengar, men genom att de nu spelar offer så känner du dig så skyldig att du låter bli att be om dina pengar. Det har jag varit med om många gånger. De har till och med fått mig att känna sån skuld att jag betalat mer pengar. Hur idiotiskt det än låter, så måste du varit där för att förstå hur de mind fuckar en. Kanske du hade stått emot, men efter 50 år av mind fucking är ens hjärna inte direkt motståndskraftig. Fast å andra sidan är det inte exakt detsamma som staten gör mot oss alla - hela tiden? Så vem kan döma? Vi är mind fuckade hela bunten av dessa patologiska psykopater, om du frågar mig. 

Vad som hänt nu senast är att jag fick reda på vad mer exakt för lögner som mamma blivit matad från sina favoriter. Tydligen ska jag ha både stulit och aldrig sett deras avtal på de där husen de ville ha. Det är tyvärr så som de patologiskas hjärnor fungerar och det är ingen idé att argumentera emot dem. Det vettigaste vore att tvångsinta dem på S:t Sigfrids för de kriminellt galna. Mamma skulle aldrig ifrågasätta något som de här favoriterna säger så hon känner säkert till dessa anklagelser och tycker jag är en förfärlig människa, som både stjäl och sen ljuger om att jag sett det som jag alltså, enligt dem, stulit. Förut hette det att jag aldrig sett det som jag sett, men nu har jag alltså både aldrig sett det, samt stulit det. Fråga mig inte hur de får ihop det, men som jag skrev tycks de inte vara riktigt riktiga uppe i pallen.

Strax efter mitt vittne - som såg att jag såg det jag såg, för han såg också det jag såg när jag såg det - fick mail ifrån mammas favoriter, där de lägger fram sina teorier om hur vi aldrig sett, samtidigt som vi stulit det vi aldrig sett, så lägger mamma till sig själv på två av mina kanaler på internet. Inte ett livstecken på månader och så lägger hon till sig precis efter de skrivit de där fullkomligt sinnessjuka anklagelserna. Med tanke på att de båda tycks ha skickat massor av sina mail till andra människor, utan att det syns på mailhuvudena, misstänkte jag att hon fått de mailen också. Jag tror inte en sekund att hon kom in på mina kanaler för att hon saknade mig, utan för att spionera på mig. Det för att hon veckan efter, igår, ringer och börjar direkt skuldbelägga mig med en elak hälsning från hennes nyligen döda bror.


Bevisligen finns det inget för lågt för min elaka mamma att göra. Hon hänvisar till den bror, som hon själv var så elak mot att han mellan åren 1987 och 1989 skrev två brev till pappa och försökte förklara för honom vad för sjuka saker som mamma höll på med i deras arvskifte. Samma sjuka saker som pågår nu i det här arvskiftet. Syskon som anser sig berättigade och som kallar folk psykiskt sjuka till alla släktingar och som ljuger och säger att andra tagit saker, medan det är exakt det som de själva gjort. Under den tiden förlorade jag hela min släkt på mammas sida, för hon kränkte dem med de mest elaka diagnoser av än den ena än den andra psykiska sjukdomen. Jag fattade aldrig varför de var arga på henne, utan hörde bara en massa om hur de sörjde så mycket att de var psykiskt sjuka och gav sig, helt orättfärdigt, på henne. Samma som hon påstått nu i över ett år om mig, och även om mitt vittne. Vi är psykiskt sjuka för att vi vägrar ljuga om sanningen och istället säga att det som hänt inte hänt!

I min morbrors brev till pappa beskriver han vad som hänt och att det var min mamma som själv tog på sig att bli skiftare. Exakt precis såsom min syster gjorde. Hans båda brev förklarar tydligt att samma sak pågår som då. En person anser att hon måste luras och trixa för att få som hon vill. Antagligen på grund av mindervärdighetskänslor, för mamma har gott om dem och vår syster är mycket yngre än oss andra, så det vore naturligt om hon kände sig lite utanför. När de blir påkomna i sitt trixande så skyller de båda ifrån sig, genom att anklaga den som avslöjar dem som varande både psykiskt sjuka och mobbare. Det var exakt det samma som mamma gjorde. Hon anklagade sina båda bröder för att mobba henne, och speciellt en av dem har hon än idag målat upp som hin håle själv. Samtidigt är hon fullkomligt oförstående för varför den brodern inte är särskilt förtjust i henne. Ok, kanske lite självreflexion vore bra?

Men igår ringer hon och utnyttjar den andre brodern, han som till slut började umgås med henne igen. Han har nyligen dött och hon använder hans död för att skuldbelägga mig till att tala med henne igen. Det gör hon genom att ljuga att han har en hälsning till mig. Om han hade en hälsning till mig skulle han sagt den själv och bevisligen har han inte varit här och sagt något. Jag har träffat deras föräldrar då och då, men ingen av dem har varit här och sagt något heller. Jag har sagt till min morbror, som nyligen dött, att om han ville mig något så var jag öppen för kommunikation. Ingenting. Varför? För att han har ingenting att säga till mig. Han vet hur tokig hans syster är och han valde att ändå umgås med henne. Vem är han att döma om andra inte vill bli plågad av henne och hennes favoriter mer? Knappast han, ialla fall.
Det här är något som narcissistiska mammor gör - de använder andra som vapen emot dig. Hon satte direkt igång, efter jag lyft upp luren, att orera om hur min nyss avlidne morbror hade en hälsning till mig. Som om det att jag vill bli lämnad ifred och sluta bli torterad och illa behandlad av de som tror de har rättigheter jag inte har, som om det inte var mitt val, utan någon annans. Som om han, min morbror, tänkte illa om mig och att det sista han tänkte på var att ge mig en hälsning som skulle såra mig ytterligare. Det var så hon försökte få mig att tro. Att alla är emot mig. Sanningen är förstås att hon pratat skit om mig och han hade nog av sina egna bekymmer. Han känner inte mig. Han har säkert hört samma förtal av mig som alla andra i hennes familj har hört. Inte bara nu, utan hela mitt liv. Så vad skulle han säga, när hon orerar? Kanske något som låter som medhåll, för att han bryr sig inte. 

Det är så de alltid gör. De sätter upp en liten fälla och när någon säger något om det som de hör eller ser, så tar narcissisten, den patologiska narcissisten, det som en bekräftelse på att den har rätt. Ta ett annat exempel från min systers repetoar. Hon skickar ett mail till en faster och "råkar" skicka med sitt CV. Hennes CV är noga genomtänkt och ser mycket imponerande ut, så fastern säger något om att det där var bifogat mailet. Något artigt och uppmuntrande. Direkt tar min syster det som en bekräftelse på hur magnifik hon själv är och skickar vidare den här anekdoten till alla sina syskon. Det är förstås självskryt, för hon hade själv skickat CV't på vilje. Det var inget "misstag". Hon ville att fastern skulle tro att det var hon som var välutbildad och kunnig. Det för att hon helt saknar riktig utbildning. Allt är en illusion.

På samma sätt utnyttjar mamma människor. Hon ringer runt och snackar strunt, och tar det som sägs som bekräftelse på hennes egna sagor. Därför att hon får massor av människor att tro på hennes strunt. Det blir alltså sant för den patologiske för att andra synes hålla med. Det är bara att de flesta människor agerar utifrån någon form av empati, där vi försöker känna med den vi pratar med. Så de som de patologiska spelar allra mest är de som är empatiska. Jag brukade vara ruskigt empatisk och tyckte alltid så väldigt synd om alla patologiska som drog sina offervalser. Nu har jag börjat lära mig att sätta min blinda empati, kärlek, åt sidan och verkligen lyssna med alla sinnen på vad de berättar för mig. För de kommer avslöja sig i det som de säger. Speciellt hur de säger det.
Sist jag hälsade på min elaka mamma uppe i hennes stuga var 2009. Jag hälsade aldrig på igen pga vad hon sa till mig strax innan jag och mina barn skulle åka hem. Det var alltså det hon själv bad mig att göra i framtiden som gjorde att jag inte kom dit igen. Det hon bad mig om var att inte ta med mig barnen i framtiden. Dit mina barn inte är välkomna åker inte jag. Detsamma hade pappa sagt ett par år tidigare och jag hade sagt det väldigt många gånger till min elaka mamma hur sårad det gjort mig, när pappa bad mig att inte ta med mig mina barn. Det var också mycket märkligt sagt av honom, för han brukar annars tycka om barn. Men inte mina barn? Efter hon själv sen sa samma sak kändes det som om det var hon som låg bakom att pappa sagt det. Att det var hon som föreslagit det eller påtalat hur jobbiga de var, eller på något sätt fått honom att tänka i de banorna. Dessa typer är nämligen experter på att plantera idéer, som inte är dina egna, i ditt huvud och sen få dig att upprepa det.

En till sak hon sagt under mitt besök 2009 var ett tillägg till en historia hon berättat i herrans många år. Fram till dess hade hon varit den ädla prinsessan, som på grund av sin oerhörda skönhet och attraktionsförmåga blivit förföljd av en ung man, nästan hälften så gammal. Men då, nån dag innan mina barn kom dit med sin pappa, så berättade hon att det var hon som blivit prickad för att ha förföljt den unge mannen. Då jag på den tiden helt empaterade med allt hon sa så blev jag genast mycket upprörd över detta oerhört kränkande att han lyckats lura deras arbetsgivare så. Nu, när jag tänker tillbaka mer lyhört, så minns jag att något störde mig oerhört i hennes svar på min indignation. Hon sa att det inte var hans fel, för han var ju bara så oerhört kär i henne. Va??? Där ser du ett typexempel på hur en patologisk gör om sin verklighet så den passar hennes agenda. Hon var den som ville ha bekräftelse, så hon hittade på att pojken var kär i henne. Han kände sig illa berörd.

Det här med att plantera idéer har jag nu sett om och om igen att de gör. Min syster och hennes man hade ett mantra, som de påkallade när jag inte ville betala 40 000 kr för en bil, som jag numer vet bara var värd 10 000 kr i det skick som den var i när vi tog över den. Mantrat var att 15 000 kr hit eller dit inte spelar någon roll i det stora hela, med tanke på hur mycket pengar det totalt rör sig om. Samtidigt så gnällde samma syster om samma summa, som hon lagt ut helt på eget bevåg för att få ett golv lagat. Jag hade inget med det att göra alls och hade kunnat gjort samma sak för en tredjedel av den summan. Allt material förutom själva ytskicktet fanns redan. Men jag har inte klagat eller invänt mot hennes begäran. Tvärtom. Men när jag inte vill betala 40 000 kr för en bil, som jag trott var värd runt 23-24 000 kr, får jag till svar att 15 000 kr är ingenting. Samma sak upprepar sen boutredaren till mig när jag frågar om hur mycket han tänker dra av på mig för bilen. Exakt samma ordalydelse som jag hört min syster och hennes man använda!
De har bäst förmåga att utöva den här formen av mind control när de träffar dig personligen, ansikte mot ansikte. Men även telefonkontakt kan ha en god effekt. Sämst har skrivet ord och det är också det som bäst avslöjar deras taktik. Min elaka mamma skriver nästan aldrig något och allt hon skrivit till oss om arvskiftet är pärlor av förvirring och bortförklaringar. Vår boutredare har haft väldigt mycket mer kontakt med de manipulativa syskonen än oss andra. Direkt tog vår syster kontakt med honom och träffade honom efter bara ett par veckor. Vår bror duktig vägrade skriva till boutredaren och hade lustiga ursäkter om sitt mail som var avlyssnat av ryssar, som han bara hittat på för nu är han inte ett dugg rädd för ryssen när han mailar. Det är för att han ville träffa advokaten ansikte mot ansikte och kunna mind controlla honom till att tänka som han. Strax efteråt så pratade jag med honom och till min häpnad så upprepade han exakt samma sak som den här brodern brukar skriva, som om det var hans personliga mantra just nu.

Han sa rakt ut till mig exakt samma anklagelse, som den här brodern brukar projicera över på mig. Att det inte är någon bra idé att slösa bort hela arvet genom att överklaga till domstolar. Va??? Det är ju inte jag som vill överklaga. I mailet som den här brodern sen skriver till mitt vittne nu i juli skriver han att han är säker på att vår syster, inte jag, kommer vinna när hon överklagar till domstolen. Det för att boutredaren gjort klart för dem att utan papper, inga hus. Så advokaten upprepar det min bror sagt till honom - om mig - som om det är mina intentioner, utan att se själv hur galet han tänker där. Det är för att han blivit mind controllad att tänka att det är jag som vill bråka. Samtidigt vet han att det är jag som har rätten på min sida och han har säkert mycket vänligt försökt förklara det för de patologiska. Men svaret är alltid detsamma - att det är deras rättighet att få det så som de vill. Och att de kommer bråka tills hela arvet är borta.

Men det är mitt fel om de gör det. Märk noga den saken. Det här är precis detsamma som min elaka mamma menade i sitt arvskifte, att det alltid var hennes syskons fel allt hon gjorde. Hon hade slarvat med att betala deras dödsbos räkningar och när hon fick påpekanden om den saken hade hon indignerat skyllt på att hon mådde för dåligt för att orka med den saken. Att hon mådde för dåligt blev alltså nu en ursäkt för att missköta ett uppdrag hon själv ansökt om att få. Samma sak gjorde min syster, fast då inte med räkningar, utan andra saker. Så snart mitt tålamod tröt med hur hon aldrig gjorde något, som var viktigt för alla sörjande att få klart, så kom hennes svada om hur dåligt hon mått och hur utan ork hon varit i sin hemska sorg. Sen när hon skulle ha vapen att angripa mig och mitt vittne med, när vi avslöjade hennes lögner om att hennes avtal om stugan dels var försvunnet och dels att det var en termin - det var en option - så använde hon att vi inte var tillförlitliga då vi alltså sörjde så mycket och var helt fnoskiga!
Historien upprepar sig alltså, inte kanske i detaljerna, men i helheten. Samma skit, som mitt vittne skrev när han såg deras lögner utvecklas till absurdum, när han försökt få sin kära bror att ta reson och sluta agera som en huvudlös apa efter instruktioner från helt klart två tokiga fruntimmer. Vår syster har mycket skickligt manipulerat hans fru att springa hennes ärenden och mamma har också hjälpt till. Det synes oss andra syskon som om vår bror helt förlorat sin egen förmåga att tänka klart och logiskt efter deras hjärntvätt, men han är inte något oskyldigt offer. Han är själv narcissist, men inte fullt lika mycket patologisk som vår syster, som är mer sociopat än narcissist, om vi ska gå in på finesserna. Skillnaden är att sociopaten är kall och hänsynslös, den utnyttjar andras känslor och manipulerar dem till sin fördel. Du ska spela in en sociopat när den tror ingen tittar och jämföra med hur den beter sig när den har publik, så ser du skillnaden. De rollspelar hela tiden. Det finns ändå något man tycker om hos vår bror så det har varit mycket ledsamt i livet att se hur vår elaka mamma förstört honom.

Det är nämligen så vi andra två känner det - som om han råkat värst illa ut av alla oss syskon. Hon har använt honom sen tidig barndom att plåga sin storebror, som i vuxen ålder blev diagnoserad med Asperger. Hur kul känns det nu att ha plågat en människa som kämpar med att klara sig i livet med något som jag skulle kalla både ett handikapp, men även en slags gudomlig välsignelse. Det är en välsignelse för det finns saker som de flesta med Asperger upplever som andra sällan eller aldrig upplever. Så är det med alla former av handikapp. Handikapp är något du inte kan ta bort eller göra ogjort, men du kan lära dig att leva med det och göra det bästa av det och till och med få nytta av det. När ens egen mamma istället utnyttjar det för att göra sig lustig på din bekostnad och trakassera dig är det bara elakt. Det värsta tycker ialla fall jag var att hon fick lillebrodern att bete sig illa mot den bästa människan i hans liv - hans storebror.

Hon fick sen hennes lilla maskot att angripa mig, när jag var en tanig, mobbad tonåring, som inte hade några vänner och hade självmordstankar mest hela tiden. Det började nog innan dess egentligen och kan ju förklara de där självmordstankarna ganska bra. Allt blev hemskare och hemskare och jag minns att jag som tonåring mindes så många sjuka saker min elaka mamma gjort. Varför minns jag inte dem alla längre? Kanske för att psyket vill försvara sig själv, och allt som såna här elaka människor gör mot dig är till för att ta bort ditt människovärde, dvs att döda dig. Så om jag inte valt att glömma det mesta hade jag säkert fortfarande varit sådär deprimerad, som jag var som tonåring. Ett barn behöver känna sig älskad och när den inte gör det blir den deprimerad. Min närmaste brors ursäkt för att tortera mig, när jag redan hade det så jobbigt, var att han gjorde det för min skull. Ungefär som att slå någon på käften vore för dens skull. Det är tyvärr så sjukt de patologiska resonerar. De kan aldrig göra något fel.
För att sammanfatta. Dessa patologiska missköter sig och gör dumma saker, men ursäktar sig med att de mår dåligt och att det är de som kritiserar som är okänsliga och elaka. De som påtalar deras misstag är de som betett sig illa, inte de själva som faktiskt uppfört sig illa. När den taktiken blir ohållbar, för att de patologiska nu faktiskt vill göra något och alltså inte längre kan påstå att de mår för dåligt för att göra något, så använder de samma argument för att angripa de som kritiserar dem. Samma argument som de själva använde som ursäkt för att inte behöva sköta sig, använder de nu för att nedvärdera de som påtalar fel som de gör. Förut var det alltså väldigt synd om den patologiske för att hon eller han blev påhoppad mitt i sin svåra kris, sen är den som kritiserar en galning, utan verklighetskontakt, som helt klart är mitt i nån svår kris. Det är samma ord de använder, men de vrider exakt samma argument i motsatta riktningar beroende på vad som gynnar dem själva. Det är nog det mest framträdande draget jag sett hos alla patologiska jag träffat. Att hur det än är så är det alltid de som har rätt och alltid de som alla ska hålla med.

Vad jag menar är att vår empati ska väckas för den manipulerande sociopaten eller nacissisten (eller vad vi kallar dem) oavsett om det är de som mår dåligt och inte sköter sin uppgift, eller om de blir angripna av nån som de påstår ska må dåligt. Det är oavsett alltid synd om manipulatören, den patologiske lögnaren. Det är här vi talar om hjälte- och offerkomplexet. De bästa hjältar världen skådat är såna här lögnare. De antingen gör underverk eller så är de utsatta för komplexa konspirationer från galningar, som bara av ren illvilja är ute efter att krossa dem. De är så överdrivna och ändå så medryckande. Deras galenskap gör sig bäst i bild, så om någon hellre vill hålla föredrag ansikte mot ansikte, än försöka sammanställa sakliga bevis, med skrivet material, kan det vara en sån här sagoberättare. Det allra mest typiska för en lögnare är ändå att den inte vill spilla sin energi på att hålla det hemligt, utan vill att alla ska veta exakt vem den talar om. Patologiska är av den övertygelsen att det visar att de är ärbara och ärliga, för de ljuger folk rätt i ansiktet, utan att blinka.

Svårigheten vi människor har är att se vem som är vem, för inget är så enkelt att man direkt av vad som sägs vet om det är lögn eller sanning. Bara för att någon gillar att berätta om sina jobbiga erfarenheter gör inte den till en lögnare. Jag tror till exempel att min elaka mamma faktiskt på många sätt tror själv på sina egna sagor och att en del av det hon säger är helt sant. Jag tror det för att hon verkar ha ett selektivt minne som tar bort alla minnen som bevisar att hon har fel i sina antaganden och sen sätter ihop helt ologiska slutledningar för att framställa henne själv i hjälterollen. Det är svårt att veta hur mycket som hon ändrat i sina historier, för att gynna sin egen självbild, men då jag varit utsatt för en del av hennes tvärtom-lekar kan det vara väldigt mycket lögn. Jag har alltså upplevt historier om mig själv där hon helt vänt allt bak-och-fram.
Därför tror jag inte på någonting hon någonsin sagt om andra, som ska ha gjort hemska saker enligt henne. Därför att hon har anklagat mig för att ha gjort hemska saker jag vet att jag aldrig gjort. En gång för ungefär 15 år sen ville jag vara snäll mot henne och stanna till vid hennes sommarstuga på vägen hem ifrån pappa. Vi hade egentligen bråttom hem, då våra tre små barn behövde gå och lägga sig och jag har för mig att semestern var slut nästa dag och vardagen tog över. Så jag slog en signal till henne när vi var någon halvtimme ifrån henne och sa att vi kommer förbi om en halvtimme och stannar en kort stund, bara för att ses litegrann. Jag sa till henne att vi inte behövde bjudas på något och att hon inte skulle bry sig om den saken. Hon sa att hon hade inget hemma nämligen och behövde åka och handla innan vi kom. Jag sa bestämt ifrån att om hon åkte och handlade så skulle vi inte kunna träffas, för vi kom om en halvtimme och kunde bara stanna i någon halvtimme. 

När vi kom hem till henne var ingen där. Vi stod som idioter utanför hennes hus i över en halvtimme, sen sa min man att nu fick det vara nog. Vi hade sagt vi skulle komma och ändå hade hon åkt därifrån. Så vi åkte vidare hemmåt. Efter nån halvtimme ringde hon - hon hade inte svarat när vi försökt nå henne förut - och skällde som en blådåre på mig för att vi inte var där. Hon påstod att vi sagt att vi skulle sova över, att vi skulle stanna där i flera dagar och en massa skit vi aldrig sagt. Hon var helt vansinnig och spelade offer och gick på. Jag blev mycket upprörd och illa berörd, för allt jag velat var att göra henne glad genom att titta förbi en liten stund, och sen det här! Det här är typiskt patologiskt beteende. Hon ville vi skulle stanna och sova över, så hon struntade i vad jag egentligen sagt och åkte och handlade som om vi skulle det. Hon tänkte inte acceptera vad jag sagt och våra intentioner.

Det är när man minns såna här obehagliga, sinnessjuka händelser som man förstår att min morbror var helt sanningsenlig när han skrev till min pappa att han ansåg att hans syster var galen. För att hon beter sig som om hon var galen. Hon verkligen tror på sin egen galenskap eller så ljuger hon för att få alla på sin sida och tro på hennes galna idéer. För jag kan inte förstå hur hon kunde missuppfatta det jag sa till henne och min man, som lyssnade på vår första konversation, kunde inte heller se hur hon kunde missuppfattat oss. Jag hade tydligt sagt till henne "vi kommer om en halvtimme" och att hon "inte skulle åka och handla", samt att vi "bara kan stanna en kort stund" och att vi "inte skulle äta något" utan åka direkt hem igen då vi måste upp tidigt nästa morgon, som var en vardag.
Problemet för alla här tror jag är att hon alltid efteråt är så övertygad om att hennes galenskaper, hennes egna påhittade idéer, är de riktiga och att hon så intensivt försvarar dem i sina mångåriga sagoberättande. Det är den egenskapen som gjort att ialla fall jag alltid trott att hon bara är galen, och att hon faktiskt inte minns verkligheten, utan bara hennes egna illusioner om vad som hände. Det har känts som om hon tappar sitt sinne då och då och när det händer gör fullkomligt tokiga saker, som om hon var besatt av något, och sen efteråt så har det antingen aldrig hänt - om det är något hemskt hon själv gjort, som att slå ett barn eller nått - eller så har någon annan gjort det elaka. Det händer också mycket ofta att hon anklagar någon annan för att ha gjort det som hon själv gjort. Eftersom det hänt mig ett antal gånger att hon projicerat över sina egna handlingar på mig, så förstår jag ju att allt hon någonsin berättat att andra har gjort, som varit galet, kanske var såna projiceringar också. Det gör att jag inte tror ett ord hon säger längre.

När hon alltså påstår att en person, som inte är i livet längre, skulle ha en hälsning till mig, som är djupt kränkande för min personliga frihet att bli fri från såna här sinnessjuka lekar, så kan jag anta att hon bara hittat på det också. För hur ska jag kunna kolla saken i vår 3D värld, när han inte längre är med oss? Och som jag tidigare nämnde så kan hon göra som min syster gör och bara överdriva något litet han sagt och nu låtsas att det var någon form av "hälsning". Hur lågt är inte det - att utnyttja en död person som vapen mot sin dotter? Hur lågt kan man gå? Hon vet ju att jag aldrig kan kolla med honom, om han tycker så illa om mig som hon hävdar. Men oavsett om han sagt det eller inte så är det så fruktansvärt fult gjort att ens komma på tanken att vidareförmedla en sån hälsning. Det är samma typ av energier som nekrofilia, om du frågar mig. Som att skända de döda. Hon förtalade ju min pappa väldigt grovt i brevet hon skrev i höstas, så varför inte utnyttja sin stackars bror också? 

Hon har alltid sett ut som en liten ängel sen hon var liten. Ljusblå ögon och gyllene lockar. Hon var så sagolikt söt och såg så rar och fin ut att inte en människa kunde väl tro något ont om henne. Pappa trodde hon var en dam i nöd när han mötte henne, och han var alltid svag för damer i nöd. Han trodde han måste rädda henne, men hon har sen sagt att hon aldrig behövde räddas och att hon tyckte han såg fattig ut, klädd i opassande fula kläder. Hon skämdes för honom och hela sitt liv förstod hon inte varför hon gift sig med honom. Hon påstod att han tvingat sig på henne och inte lämnat henne i fred och att hon aldrig velat gifta sig med honom. Men varför gjorde hon det då? Hur kan man skylla ifrån sig i en sån sak, när ingen tvingade henne? Hon bara hittar på att någon tvingade henne. Hon kom och gnällde och spelade hjälplös och han trodde hon behövde honom. Hon var den som gav alla signaler av offer och han svarade. För han gillade hjälterollen.
Tänk också på en sak till som jag redan berört lite grann. En sån här person som har barn kommer påverka sina barn. Vad det än är som hon känner, hur hon är, hur hon agerar i olika situationer, kommer att lära barnen hur man ska känna, vara, agera. Föräldrar skapar nervbanor åt de utvecklande barnen, så de barn som varit mer med en viss person än en annan kommer att bli lite olika i sina nervbanor beroende på vad den fått för intryck. När man ser det på det viset känner jag tacksamhet för att hon så ogillade att ta hand om små barn. Men även lite påverkan kan ha förödande effekter. En sjuk sak som alla i min familj verkar tro är att om man är elak mot någon och gör den illa så behöver man bara låtsas som ingenting och såsmåningom så försvinner deras ilska av sig själv. Man behöver aldrig be om ursäkt eller äga sitt eget beteende. Det var något jag som vuxen alltmer förstod var helt fel. Att man aldrig kan bli vän igen med någon om man inte först tar reda på hur man själv blivit sårad, hur den blivit sårad och att man tillsammans förstod hur båda kände det och att man bad varandra om ursäkt. Ibland är det bara en som gjort något fel och måste be om ursäkt. 

Det här säger min äldste bror att han också förstod som vuxen och att han minns helt klart att han trodde precis sådär, att man bara behövde vänta så försvann alla dåliga känslor av sig själv, när han var liten. Det är nämligen precis sådär som vår mamma tror att man gör. Hon använder också sin utbildning emot folk i just såna här fall. Det är nämligen aldrig hon som gjort något fel, utan hon kan alltid tydligt se att allt rör sig om psykiska fel hos den som blivit arg och upprörd. Hon lyckas på så vis helt ta fokus ifrån verkliga händelser, med verkliga känslomässiga reaktioner hos de personer som utsatts för negativ påverkan, och gör om dem till fantasifoster hos en psykiskt sjuk person. Det är alltså samma metod som hennes favorit och arvtagerska tagit över. Hon som jag försökte ge nervbanor så hon skulle förstå empati och medkänsla, men hon hade tyvärr fötts helt utan anlag för desamma. Det är nämligen så att man kan inte trolla med hjärnan och det finns de som helt enkelt saknar intresse för att utvecklas inom empati och medkänsla.

Jag har dock en del mail ifrån min syster där hon talar om att mamma saknar helt empati och medkänsla. Att hon skriver så tyder på att jag åtminstone lyckats med att ge henne en känsla av att det är av godo att ha detta i relationer med andra människor. Jag tror att mycket av det som är bra och trevligt med min syster är helt min förtjänst, då jag uppmuntrade henne och sa positiva saker till henne på ett sätt mamma aldrig skulle göra. Pappa var också mycket uppmuntrande och stöttande av henne, fram till hon blev en hemsk tonåring. Patologiska blir ofta mycket mer störiga och oroliga i tonåren än barn som är mer naturliga. Det är därifrån uttrycket kommer att snälla barn blir jobbiga tonåringar, medan jobbiga barn blir snälla tonåringar. Jag hörde det för länge sen och det stämde på min familj. Jag var mycket busig, sprang och härjade som om jag hade sockerrus mest hela barndomen. Även äldsta brodern var väldigt livlig som liten och hittade ofta på farliga saker att göra som gjorde att han blev utsatt för en hel del tråkigheter.
Samtidigt så var vår bror, han mittemellan oss, mycket lugnare och var förstås därför föräldrarnas favorit. Samma sak med lillasyster. Hon satt mest still hela tiden och verkade väldigt oföretagsam. Jag minns att jag fick som tonåring aktivera henne hela tiden och tyckte själv det var något fel på henne, som inte hade mer initiativförmåga. Sen när de här två så lugna barnen förvandlades till tonåringar blev de monster, medan jag och äldsta brodern redan i skolåldern börjat lugna ner oss, när vi lärde oss att sitta still. I tonåren minns jag att vi mest höll oss undan och försökte syssla med våra egna små hobbisar, i lugn och ro i vår egen lilla vrå i världen. Speciellt brodern då förstås, för jag var ju tvingad att roa min syster då jag mer eller mindre var hennes barnflicka från hon föddes tills jag flyttade hemifrån. Men jag hann göra saker för mig själv också, för hon behövde inte alltid heltids tillsyn och så tog pappa mycket hand om henne. Hon hade också ofta vänner över som hon lekte med, men även de fick jag ofta passa. En gång fick jag till och med betalt när jag passade min syster och för alla de pengarna fick jag min första cykel. Alla de andra syskonen fick sina cyklar gratis.

Vad jag själv såg av den här våldsamma tonårsrevolten var att mammas lilla knähund, som roat henne med sina konster (att reta upp sina syskon så att de blev helt förkrossade) började skrika och gapa på henne istället. Han skrek saker jag aldrig skulle kunna drömma om att säga till henne, men hon verkade inte bli särskilt berörd av det. Det är också en sån sak som är typisk för patologiska människor, att de ömsom verkar vara hur hårdhudade som helst och ömsom överreagerar som värsta överkänsliga lilla prinsessan för det allra minsta. Det finns inget sätt att förutsäga vad som kommer förolämpa dem och om jag ska vara ärlig handlar det nog mer om vem som förolämpar dem. Då det var hennes älskling brydde hon sig alltså inte. Det beteendet har jag sen setts återupprepas om och om igen med henne, att hon bara viftar bort de grövsta förolämpningar från hennes älsklingsson. Det samtidigt som hon kan bete sig som om hennes andra son ger henne en grov förolämpning när han proklamerar att han älskar henne.

Om hon inte kan komma på någon förolämpning den hon vill förtala faktiskt har gjort, brukar hon hitta på. Hennes brev från i höstas hade en sån påhittad förolämpning som hon anklagade mig för att på något mystiskt vis lyckats förmedla till henne. Mystiskt då jag aldrig skrivit det någonstans och inte på något vis varit i kommunikation med henne direkt, eller någon av hennes medhjälpare. På en av mina YouTube-kanaler lämnade hon även ett meddelande, som var svar på just ett påstående från mig att hon berättade en massa påhittade saker om mig och min familj. Meddelandet var att det hade hon rätt att göra - hitta på saker - då jag vägrade berätta något själv. Va??? När hennes älsklingsson kallar henne galen, heltokig och snurrar med fingret runt tinningen och himlar med ögonen åt henne så ler hon blitt och ser hur lugn och glad ut som helst, men mig har hon rätt att dels hitta på saker jag skulle sagt om henne och dels överdriva hela hennes känslomässiga reaktion av detta påstådda uttalande av mig. Saken hon sa jag sagt om henne - till henne eller någon annan, jag vet inte för jag har aldrig sagt det - är att hon skulle vara "gammal och gaggig". Hur farligt vore det jämfört med det hennes älskling gjorde? 
Hennes älsklingsdotter har kritiserat henne i oändligheten, men jag har aldrig hört min elaka mamma uppröras över någonting av det. Att jag vet att så är fallet är för att hon själv, min syster, beskrev det så målande i några mail från 2009. Jag betvivlar inte en sekund på att de har den sorts relation som min syster beskriver där. Utåt sett låtsas dock min elaka mamma att de har den allra bästa relation och hon kan inte fjäska nog mycket för att komma i nåd hos min syster och hennes fete gamle gubbe. Inte ens kunde min elaka mamma säga ifrån när hennes älsklings gubbe hotade mig med polisen och påstod en massa falska saker om mig. Hon teg still när hennes två älsklingsbarn hotade mig, ljög om mig, trakasserade mig, förtalade mig. Sen hjälpte hon dem att trakassera och ljuga om mig. Sen använder hon sin döde bror för att ge mig dåligt samvete för att jag inte vill umgås med människor som ljuger om mig och sen påstår att det är jag som ljuger. Jag ville inte ens umgås med människor som tror att jag ljuger! Så varför skulle jag vilja umgås med människor som ljuger om mig då?

Våren 1996 var vi alla i Miami för att vår bortskämde bror skulle gifta in sig i någon skum skurkfamilj från Mellanamerika. Då påtalade min syster väldigt insiktsfullt exakt den här dynamiken - att vår elaka mamma alltid är på hennes sida, mot mig, oavsett. Hon påtalade att jag blev tilltalad på ett nedvärderande och kränkande sätt som hon aldrig blev. Dvs min syster vet att så är fallet, men då hon inte är någon empat, insiktsfull kanske, men inte empatiskt lagd för ett ögonblick, så är såna här insikter bara till hennes egen gagn. Hon har således kunnat använda den här insikten för att spela ut mig inför alla människor hon umgås med och som hon låter min elaka mamma umgås med. Tillsammans kan de skapa bilden av mig som en elak och dum människa, som ska nedvärderas. Det är en förklaring som åtminstone för mig gör det begripligt att nya människor, som jag vid första mötena fått bra kontakt med och haft trevlig samvaro med, efter en tid blir otrevliga och elaka mot mig, utan att vi knappt träffas eller umgås det lilla minsta mellan deras förändrade attityd.

Så om min morbror skulle sagt något elakt om mig så berättar det mer för mig om vad för elaka saker som min elaka mamma sagt om mig till honom. För jag har då aldrig haft någon otrevlig kontakt med honom eller på något vis betett mig illa mot honom. Allt som dessa patologiska påstår att andra säger om dig, tycker om dig ska du dessutom aldrig ta till dig. Det är en del av deras pågående nedbrytning av dig som människa, detta att påstå att andra tycker illa om dig. Så många dokumenterade fall där det påståtts saker andra ska ha sagt, som sen visat sig oriktiga och felaktigt återgivna. I min egen familj har jag en till sån här historia om min syster och min faster. Nu är det fastern som skulle ha bett systern att medverka vid vägföreningen i byn. Sen skulle fastern ha varit oändligt tacksam och beundrande av systerns agerande vid vägföreningen och skulle ha hälsat att hela byn varit djupt imponerade av henne. Allt det här kommer alltså bara ifrån systern, egenskryt igen. Men vid samtal med fastern förnekar hon sen bestämt att hon bett min syster medverka, utan att systern själv bett om att få vara med. Fastern säger heller inget om hur ovärderlig systerns medverkan varit, eller att någon i byn varit imponerad av henne.
Det är därför man aldrig ska tro på något som en bevisad lögnare hävdar att andra ska ha sagt, gjort eller tänkt och tyckt. Ja, det är faktiskt så illa att de ofta säger sig veta vad du tänker och tycker. Det är det ultimata beviset på att någon är patologisk om den säger sig veta vad du tänker och tycker, utan att du gett uttryck för det som påstås. Om du skrivit exakt det som de säger du tycker, då är det ok, även om de kanske inte förstod riktigt och tolkade det tokigt, men det patologiska är om de rätt upp och ner hittar på vad du kan tänkas tycka om något de inte har den blekaste aning om. Oftast gör de så att de tar något du har sagt, men ändrar på hela fokuset bak-vänt, så att du nu tycker något absurt, enligt dem. Då ser det nämligen trovärdigt ut på ytan. Sen skickar de med din text med sin egen totalt felvisande tolkning av vad du egentligen säger, som är så upprörande att den som läser deras tolkning av vad du menat med din text inte kan logiskt längre se vad du faktiskt säger. 

Det är en mycket vanlig metod idag och används flitigt bland lögnarna och desinformatörerna där ute i etern, som vill hålla kvar mänskligheten på den här låga nivån av medvetande, som vi nu har. Enligt mig är det är en direkt nedladdning av ett virus, som manifesterats av vårt matrix, vår sk verklighet, som försvar mot allt som hotar rådande system. Det är ett virus för det agerar mot utveckling, mot sanning, mot livet självt. Det har bara ett mål - förinta allt i sin väg. Genom att agera manipulativt, kränkande, feltolka, misskreditera, ljuga och allt annat destruktivt så kan agenter i det här systemets tjänst hindra de som är här som fritänkare, med kärlek i sina hjärtan, att agera efter det som är sant och riktigt. För att kunna få en rättvisare värld måste vi kunna se vad som är rättvist. När allt vänds huller om buller genom den här formen av lögner och manipulationer vet ingen ut eller in och vi står still och stampar på samma fläck. Ingen kan peka ut felet och ingen kan åtgärda det.

Tänk dig ett hus med tusen lampor. Någon går runt och slår sönder lamporna, en efter en. Någon annan går runt för att hitta trasiga lampor och laga dem. Men sen kommer det in en förvirrare och sätter upp foton på hela lampor framför alla trasiga, så att den som ska laga dem tror de också är hela. Efter en stund är alla lampor trasiga och alla i huset tvingas leva i mörker. Kanske en knasig liknelse, men det var vad jag kom på rätt upp och ner. Den här bloggen handlar egentligen inte så mycket om allt elakt som min mamma gjort, som hur sånt här elakt beteende påverkar sin omgivning. För du ska ha klart för dig att min mamma anser att hon är en god ängel, som alltid gör sitt bästa. Allt som hon gjort som varit elakt existerar inte. Det har aldrig hänt, eller har någon annan gjort det. Någon sa att de patologiska nyuppfinner sig själva hela tiden och därför är de inte ansvariga för vad den förra versionen av dem själva gjort. Precis sådär är min elaka mamma. Det hon gjorde förut har hon aldrig gjort. Hon som hon är nu har aldrig gjort det, för hon uppfanns just nu på sekunden.
Det förklarar förstås också varför hennes arvstagare är likadana. Som jag nämnde förut så bildas nervbanorna i de små barnens hjärnor efter hur vi lär oss saker som barn. Hon lärde mycket noga ut till sina älsklingar att om de gjort något fel så var det antingen någon annans fel och inget de skulle skämmas för, eller så hade det nog egentligen aldrig hänt. Hon lärde dem att aldrig ta ansvar för några av sina egna handlingar. Samtidigt lärde hon ju förstås ut till hennes ogillade barn att de skulle passa sig jävligt noga, för om de inte gjort något så hade de ändå gjort något och hur de än försökte förstå vad de gjort så skulle de helt klart bara känna sig skyldiga över det faktum att allting i slutändan var deras fel. Dvs hon lärde ut att det fanns inga gränser på den omfattning av ansvar som vi andra skulle uppfatta som rimliga. Det gjorde i sin tur att när jag som tonåring fick ett argt telefonsamtal från min faster om hönor som dödats och att jag måste betala så betalade jag. Det för att det var det ansvarsfulla. Jag visste ju att det var min ansvarslösa bror som dödat dem och att jag inte hade något med dödandet att göra, men jag ifrågasatte inte ordern.

Många år senare, på pappas begravning, får jag veta från hönsägaren att min familj sagt till henne att jag dels dödat hennes hönor, men sen även vägrat betala min skuld. Tvärtom mot verkligheten alltså. Jag har tjatat om denna upptäckt ända sen begravningen. Hönsägaren förstod på mig ganska omgående vad som egentligen hänt och vi har inga dåliga känslor mellan oss. Jag blev väldigt upprörd, för jag var bara barnet och tog på mig skulden genom att betala för något jag var helt oskyldig till. Sen blir jag beskylld för det motsatta! Till och med där på begravningen försökte min bror skylla ifrån sig på mig och när han gjorde det förstod jag hur han lurat alla att det var jag som dödat hönorna. Han hade helt enkelt sagt till alla att det var min hund som dödat dem. Han sa det för att han en kort tid innan tröttnat på sin hund och sagt till mig att jag fick den. Så därför tyckte han det var ok att skylla på mig, när han själv släppt lös hunden i byn?

Det här har med mamma att göra just pga av hennes felaktiga uppfostran av honom. Han får aldrig ha fel, han får aldrig göra något fel, och om han mot förmodan skulle göra något fel så är det antingen någon annans fel eller så var det bara något roligt skoj han hittat på. Ja, eller hade det aldrig hänt överhuvudtaget. Att ta ansvar är väldigt sällsynt och jag minns bara en gång han gjorde det på ett tydligt sätt. Då hade han helt olagligt tagit bilen och kört rätt in i grannens mur, som blev helt vansinnig och min bror fick laga den. Muren blev aldrig sig lik, men åtminstone fick han erkänna att han var skyldig. Pappa lät honom inte komma undan den gången, men jag tror det fanns många gånger han önskat han fått ta i hårdare mot sonen, men mamma var alltid där och projicerade över skuld mot storebrodern, eller någon annan. Det utdelades en hel del stryk, där alla visste att den som blev slagen var oskyldig. Favoritsonen var dock orörd av några slag, någonsin.
Samma typ av uppfostran fick alltså min lillasyster, som jag som också varande flicka förstås identifierade mig med. Så pass att jag ville hon skulle få mer emotionellt stöd och uppbackning än jag fått, men ändå så oroade hon mig redan i tidig ålder för hon visade inte upp samma register av känslor som jag själv haft att tillgå sen tidig ålder. Jag var säkert ganska tydligt upprörd på henne pga hennes känslolöshet och antagligen bråkade jag en hel del med henne när hon var runt 4-5 år för att få henne att uttrycka känslor. Men ingenting hjälpte. Hon var helt kall som en fisk, hur jag än bråkade med henne. Jag ville hon skulle bli arg, ledsen, skrika tillbaka och visa att hon var en levande människa och inte en tom robot, men jag misslyckades. Jag minns att när jag först förstod att hon inte visade känslor var hon 4 år och jag var 13 år och jag hade då sagt det till den bortskämde brodern att jag fann det oroande att hon inte visade några känslor. Han hävdade då att det var för att hon hade djupa känslor, som hon fint dolde under ytan, medan jag var ytlig och visade mina.

Han gjorde alltså min känslosamhet till något fult och ytligt, och hennes okänslighet, som något ärofullt och vackert. Att ingenting bekom henne, att hon kallt kunde ta allt man kastade emot henne, att allt rann av henne som vatten på en gås, menade han var för att hon djupt där inne grät i det tysta? Det var så jag tolkade hans försvar och jag minns att jag blev oerhört sårad av insinueringen att jag var felaktig som hade känslor. Tar man det tillsammans med min elaka mammas påstående när hon väntade min syster, om att jag var en dålig och smutsig unge, medan det nya barnet var fin och ren och speciell, så blir det ett djupt budskap till mig. Han således också är av den inställningen och har antagligen fått den ifrån mamman, att hans andra syster är helig, djup och god, medan jag är vanskapt, ytlig och ond. Hur ska jag annars tolka att han genast ansåg det onormalt att visa känslor, men ädelt och gott att dölja dem? 

Det är dessutom ingen konsekvens i den värderingen heller. Samma sak som med deras behandling av sina egna behov och andras anar man där. Som jag berättade anser de, mamma och hennes gunstlingar, att de förtjänar respit om de "mår dåligt", medan de tycker att andra ska ignoreras för att de "mår dåligt" - ja, de kanske inte gjorde det innan, men efter de blivit elakt behandlade så blir det ju sant. De tillskriver alltså någon annan att de "mår dåligt" och sen ska den ignoreras. Samma sak med känslorna. När de har känslor är de otroligt djupa och komplexa, påstår de, och de ska få speciell hänsyn och uppbackning pga det oerhörda lidande de just nu genomgår. Ingen kan förstå hur djupt de känner det. Men de som kritiserar dem anser de är "överemotionella och ologiska" och ska ignoreras. De kanske varken är det ena eller det andra, men mamma och hennes avkommor påstår att de är såna och att det är skäl till att inte bry sig om ett ord de säger. 
En sak jag förstått till är att de patologiskas högsta önskan är att bli avundade. Det är därför de nedvärderar och förminskar allt du själv gjort. De gör det ofta på ett mycket subtilt sätt, genom att låtsas visa lite uppskattning, men på ett nedlåtande sätt. Vissa mer tydliga fall, som min elaka mamma och hennes supernarcissistiska älsklingsson, bara direkt ignorerar allt som är speciellt för dig. Min mamma kunde ju faktiskt ömsom vara riktigt trevlig och snäll, på den tiden hon inte fullständigt gått över till att bara bry sig om min lillasyster och hennes feta gubbe. När hon fortfarande inte hade helt bestämt sig vem hon ville låtsas vara. Då när hon fortfarande spelade att hon var den snälla lilla tanten med hunden, som tyckte om blommor. Sen flyttade hon ner till min syster och förvandlades till den elaka tanten som kastar ut sin hund och bara bryr sig om studenter hon träffat på nätet. Hon hade inte tid att komma förbi när jag låg på sjukhuset och kom inte förrän en månad efter jag kommit hem igen, men då bara för att dumpa sin hund på mig. Hon kunde inte komma förbi för att se sitt första barnbarns första lägenhet, där hon bodde ett bra tag med sin lille son, för att hon prioriterade att träffa en okänd student någon annanstans.

Det här kallade hon att hon utvecklats och hittat sin personliga frihet. Jag kallar det för att skamlöst bevisa för alla att du aldrig brytt dig ett skit om dina barnbarn. Samma saker som hon så länge gick runt och projicerade över på vår pappa att han gjorde. Hon sa att familjen var det viktigaste och att hon satte den främst, och klandrade pappa för att bry sig om okända människor, utanför familjen. Sen gör hon exakt samma sak. Vad tänker jag då? Jag tänker på avund. Hon var bara så avundsjuk för att han hade främmande människor att umgås med, som bodde hos honom och som brydde sig om honom. Hon var avundsjuk för att hon också ville ha det! Hon var också ursinnig för att han slutat att lida över att hon dumpade honom. Hon var nog mest ursinnig över att han gick vidare och läkte sina sår och hittade andra människor att roa sig med. Människor som inte påminde honom om gamla sorger. Hon skilde sig från honom, utan några riktiga skäl om du frågar mig, två månader innan jag skulle föda deras första barnbarn. Varför inte vänta? Varför just då?

Avund. Tänk om jag fått en massa uppskattning, uppmärksamhet, när jag nu så mästerligt lyckats trycka ut ett litet barn. Hur hemskt hade det inte varit. Tänk om alla skulle tycka att mitt barn var sagolikt? Hugaligen, så kan man inte ha det. Hon sa till mig att hon nu kände sig gammal för att jag tryckt ut ett barnbarn samma år hon blev 60 år. Vem tänker så när man är så gammal? Jag blev mormor strax innan jag fyllde 49 år och jag tyckte inte det fick mig att bli gammal eller att det var för tidigt. Det att ogilla att bli mormor, eller farmor, att känna sig gammal då är vanligt bland de man kallar narcissister. Alla patologiska, med klart maligna drag, vill bli avundade och blir själva oerhört kränkta om andra inte visar tillräcklig avund mot dem. Eller beundran, för det är egentligen patologiskt att visa ren avund.
Det är därför den onda häxan i sagan är grön - hon är grön av avund. Att vara avundsjuk på andra är patologiskt och det är därför de patologiska alltid projicerar över på andra att de är avundsjuka. De önskar att andra var det, men att tycka att de är malliga, högfärdiga, tillgjorda är inte detsamma som att vara avundsjuk. Det är att inte tycka om dem för de beter sig nedlåtande, högdraget och falskt emot en. Och det är konstigt nog väldigt mänskligt att ogilla att bli behandlad så. Alltså, de behandlar andra på ett mycket kränkande sätt och tillskriver sen de som de kränkt känslor av avundsjuka som förklaring på varför de nu ogillar dem. Mobbare brukar ofta grunda sig på avundsjuka, men en som känner sig kränkt och utsatt och som drar sig undan i ett hörn är snarare mobbad än en mobbare. Du hör själv på ordet - mobb - att det rör sig om flera personer som angriper en eller ett fåtal personer, som befinner sig i underläge. Min syster påstår ju givetvis att jag mobbar henne - att jag ensam mobbar henne - samtidigt som hon skickar min elaka mamma på mig, min elaka bror på mig och hennes elaka gubbe på mig. Det är fyra mot en. Men enligt en patologiskt är det den ensamma, som säger emot, som mobbar.

Hon och hennes hord av flygande apor är inte ensamma att resonera såhär. Man kan höra narcissister proklamera hur de angriper en ensam person, som de anser sig djupt kränkta av, och drar in den för att rätta till den i ett rum och sätter igång och orerar mot den här personen. Sen påstår de att den här ensamma personen mobbat dem och nu, när den här personen står upp för vad som föranledde till att den blev angripen på det här viset, så hävdar de att han eller hon bedriver hatkampanj emot dem. Därefter skickar de horder av flygande apor att tracka ner den utpekade mobbaren och kalla denne för en massa sjuka saker. Jag såg det precis med David Icke och hur han och några till angrep en ensam kvinna på arbetsplatsen, för att hon haft fräckheten att begära mer transparens i det ekonomiska. Icke höll ett brandtal om vilket offer han var och vilken diva hon var, och hur hon tvingat alla att ta itu med henne och läxa upp henne. Sen körde han gråtvalser om hur han offrat sig för alla, utan att visa ett enda bevis, och hur hon nu bedrev förtal av honom. Så jag gick in och kollade vad hon hade att säga. Förklaringen. Hon ville ha transparens och narcissisten med sina flygande apor angrep och började sin förtalskampanj.

Det är alltså den som är helt ensam, eller nästan ensam, som står upp för sig själv och för sanningen som är den mobbade. Det är inte den kränkte narcissisten som ljuger sig blå för att framställa sig själv som den ädle riddaren som räddar världen. Vad gäller Icke har han stulit allt sitt material i alla sina böcker från någon annan - flera andra - och vad jag hört ger han sällan eller aldrig kredit till den han tagit materialet ifrån. Han har stulit horder ifrån Jordan Maxwell och Alan Watt, t ex. Men även ifrån mindre kända karaktärer som delat med sig av sitt eget material till honom. Icke har fungerat som en hub, ungefär som Steven Greer i Ufo och fri energi frågor, dit människor vänt sig. Det är inte meningen att något av deras arbeten ska leda någonstans. De går i cirklar! Vad som är kännetecknande för alla som är mer eller mindre humbug är att de vägrar att ta något dr Judy Wood skriver om i sin bok på allvar. Det är så att säga det som skiljer agnarna från vetet på en grundläggande nivå. Sen finns det de som först låtsas bry sig och som sen drar iväg åt fel håll. 
Om du tänker dig att denna patologi finns nu överallt så förstår du dilemmat. Mängder av människor har laddat ner viruset i sitt tänk och de agerar inte för att den här världen ska växa och utvecklas och bli en mer kärleksfull plats full av liv. De arbetar inte för att förstå sanningen och avslöja bedrägeri och lögner. De anser att allt det där bara är illusioner och att man inte behöver förstå vem som ljuger och vem som korrekt återger verkligheten. Det är själva det patologiska det tänket. Att man kan skapa sin egen lilla verklighet, utan att bry sig om vad som egentligen hänt. Det är en mycket vanlig uppfattning, som jag skulle beteckna som "New Age", så givetvis har min elaka mamma varit mycket inne och dribblat på den arenan. Det är för att New Age har infiltrerat hela tänket vid Svenska Kyrkan idag, där ingenting är rätt eller fel längre. Allt är väldigt luddigt och osäkert och i en sån miljö kan man skapa vilken sorts verklighet man vill. Jag har aldrig arbetat på en mer sjuk arbetsplats än Svenska Kyrkan med fler fullkomligt galna människor. 

Min elaka mamma älskar allt vad kyrkor heter och drog med mig till kyrka efter kyrka när jag var barn. De samfund hon inte gillade var några frikyrkliga. Hon gillade dock Missionskyrkan. Under sin tid som snäll lite tant med en hund, som gillade blommor, så var hon aktiv i kyrkan där hon bodde. Men sen gillade hon inte nån annan tant i kyrkan dit hon flyttade för att bo riktigt nära min syster. Systern flyttade strax efter bort därifrån. Efter vad jag förstått utan att först berätta det för sin älskade mamma, dvs hon visade tydligt att hon inte ville bo nära sin mamma. Ändå springer alltså mamma benen efter sin älskade dotter för att behaga henne. Hon ringde efter några år och beklagade sig till mig för att min lillasyster gjort sådär - bara flyttat bort. Men det var bra fräckt med tanke på att min elaka mamma inte velat bo nära mig och sagt samma sak till mig som hon sagt till alla andra i min och min äldste brors familjer - att hon inte känner någon där vi bor. Därför kunde hon inte flytta till vare sig mig, min bror eller nära några av våra barn - för hon känner inte oss. Så att sen ringa och gnälla för att de hon ville bo nära övergivet henne är liksom magplask.

Jag har inte ens förmåga kvar att tycka synd om henne, för det var hennes val från början till slut. Jag hade inget med hennes val att göra. Hon valde som hon valde i sitt liv och du vet ju vad man säger om val - som du har bäddat sängen får du ligga i den. Jag förstår också att hon vet att hon måste vara till nytta på något vis för att ha värde för sina bortskämda barn. För även han som säger sig älska våra föräldrar mest av alla, han bara använder stora fina ord, men backar aldrig upp sina påståenden. Han har blivit så bortskämd av henne, fått massor av pengar och hjälp, sen har hon mage att hålla fram att han lånat henne 20 000 kr som något ädelt, när han precis fått 750 000 kr efter pappa. Efter allt hon gett honom så var det väl ingenting. Men det är där olikbehandlingen ligger, som gjort att hon kan betecknas som en elak mamma. Allt de fina barnen gör är alltid bra, och allt vi andra gör är alltid dåligt. Hade vi gett henne en miljon hade det varit en dålig miljon.
Nu har jag slut på tankar runt det här och jag har ändå tjabbat om en massa minnen i andra bloggar, som måhända kan ses som exempel på sånt här märkligt patologiskt beteende, men annars saknar de intresse längre. Jag skriver dessa berättelser inte för att någon löjlig figur ska tycka synd om mig, för det är tyvärr ett faktum att denna sörja är runt om oss överallt. Dessa människor som ljuger och manipulerar är så vanliga och verkar öka i vanlighet allteftersom samhället blir mer och mer patologiskt. De kan verka snälla på ytan, men det som gör dem patologiska är att de inte bryr sig någonsin på riktigt. Människor spelar bara roller och ingen verkar vara äkta längre. Ialla fall inte om man ser sig om i staden. Ärligen tror jag det har mycket att göra med den osynliga faran vi har runt om oss överallt nu, men speciellt i städerna. Jag misstänker att den elektromagnetiska smogg vi omgärdas av ökar förmågan att blockera ut och stänga av rationellt logiskt tänkande. Att göra oss än mer mottagliga för påverkan och mind control.

Men hur det än är med den saken så är det inte samma sak som den grundläggande patologi jag pratat om här. Om vi påverkas externt så är det i värsta fall en form av sekundär patologi som kan drabba oss, medan det som tycks medfött mer är en primär. Då alla tre var små snälla barn, men blev elaka tonåringar, misstänker jag att de var födda med förmågan att välja patologiskt beteende. Det tycks alltså som att det finns en på och av knapp hos dessa människor, där de kan välja att agera falskt och lögnaktigt eller ärligt och uppriktigt. Att de vet, innerst inne, vad som är rätt och fel, men väljer ändå att göra fel emellanåt. När jag säger att mamma var en snäll liten flicka är det för att jag fått det intrycket, men att hon sen blev bortskickad till sin mormor när hon blev tonåring. Så egentligen vet jag inte om hon var någon elak tonåring, men jag misstänker att hennes mormor ansåg det för hon ville att hon skulle hjälpa till i hemmet, medan min mamma ville göra annat. Med tanke på hennes förfärliga hushållsfärdigheter tycks det mig som om mormodern förlorade det slaget.

Vilken mamma det här handlade om låter jag vara osagt. Vem som skrivit det här också. Allt på den här bloggen är skrivet av "någon" och handlar om "någon". Det finns inga riktiga namn och skulle du tro att du känner igen någon är det kanske för att du är patologisk själv. Patologiska är alltid väldigt paranoida och de hittar alltid på överdrivna fantasier om den minsta lilla kränkning, så om du tycker du ser dig själv i det här kanske du ska istället titta dig i spegeln och för en gång skull göra lite självreflexion. De patologiska jag pratat om är förstås de som saknar förmågan till självreflexion - vampyrerna.

IngRuna - Kärlekens Cirkel
Skicka en kommentar