Disclaimer

All content on this blog is fictional and any resemblance with actual events are purely coincidental. When you choose to read this blog you also agree to not get offended or try and use any content to defame me as a person or anyone connected to me. If you cannot commit to this agreement you are violating the agreement you agreed to by reading this blog. I repeat that by the act of reading this blog you are committing to this agreement of not getting upset or using content in a way that could be considered an act of aggression. If you cannot follow this agreement I urge you to not read.

tisdag 21 januari 2014

En planet, psykopater och själen

A Planet Versus The Psychopaths


En sak jag hörde T.S berätta i en annan intervju kändes nära hemma, nämligen den intervjun med tavlorna och hur han nästan dött och sen kände det som om någon annan kom in i honom och hans gamla jag inte längre var där, fast minnena av hans gamla jag verkar han ialla fall nu ha kvar. Innan vi kommer hit är vi så stora att bara en fraktion kan komma in i kroppen, så min tanke är att inte en annan kom in i honom, utan en del av han själv som inte var hjärtligt trött på det här stället och som med en mer ren själspillra kunde han “vakna upp” som han då gjorde.

Det tror jag är en anledning att jag aldrig riktigt köpte konceptet så jag kunde fejka mig fram och leva “psykopatiskt”, trots all utbildning som borde lett till en gyllene karriär inom näringslivet. Men det kändes aldrig riktigt rätt hur mycket nerladdad hjärntvätt jag än erhöll. Att alltid ha det i bakhuvudet hur verkligheten EGENTLIGEN ser ut liksom tar den väldigt begränsade ambitionen ur en, även som jag just då inte precis fäste vikt vid den kunskapen. Att det inte var dags att tala om detta då hade jag vetat sen jag medvetet la det på minnet 1967 ungefär. Så min tanke är att många gör så när de nästan dör, byter lite av det här enorma självet och låter en fräschare del fortsätta där den gamla velat dö – resa hem (vilket var anledningen att man nästan dog).

En del jag berättat om min erfarenhet av minnesförlust för, vill göra det till något som händer oss alla när som helst, men det var det inte. Tror jag varit med om många såna stunder i mitt 50+ liv att vi tonar bort och missar nån halvtimmes bilväg, men vi VET vilka vi är och att vi har barn och alla känslor för alla vi VET att vi känner. Det känns lite löjligt när man försöker återge en ny upplevelse för människor som förminskar den, men det är ju så människor är. Det okända skrämmer dem. Kanske om man varit en charmig, hypnotisk guru de skulle lyssnat med tindrande ögon. Jo, så är det faktiskt. Vi människor som helhet är BEROENDE av de där “tjusarna”, med en och annan av oss som emellanåt ser igenom det.

Min upplevelse var alltså inte när jag faktiskt upptäcktes vara på dödens tröskel, enligt läkarna, utan senare. Och det var inte någon halvtimmes bilkörning som försvann, utan längre tid och startade mitt i en medicinsk undersökning. Faktum var att jag själv uppfattade det som jag förlorat medvetandet. Kanske helt passande ord för det egentligen - förlorat medvetandet. Strax innan jag var tillbaka upplevde jag det som om jag sov och drömde. Döm om förvåningen när jag ser mig själv körande bilen, när jag tror mig själv vakna upp från en dröm! Tittade ner och undrade om jag åkt iväg i sjukhuskläderna, för plötsligt mindes jag att jag svimmat på sjukhuset. Men nej, “någon” hade bytt kläder på mig också. Fantastisk person, eftersom jag var medvetslös.

Men vem jag var och alla relationer hade jag helt glömt bort, så jag stannade bilen och tänkte att någon i min ålder kunde ju ha barn. Tänk om det sitter ett barn och väntar på mig. Stackars den. Så jag tog fram telefonen och slog ett nummer som stack ut som viktigt. Det råkade (?) vara min mans. Och han informerade mig om att ett barn anlänt till hans arbetsplats, som jag skulle hämta upp. Då mindes jag vagt att vi varit hos en doktor med en tonåring den dagen, men inget mer.

Som tur var visste jag hur jag skulle åka för att komma till platsen jag skulle, fast jag inte visste på ett medvetet plan. Efterhand som jag umgicks med tonåringen på vägen hem så började saker komma tillbaka och det är väl så det är med temporär minnesförlust. Rent tekniskt sett, som vetenskapen vill göra det. Men när jag hörde Sheridans berättelse och tänkte på att jag faktiskt helt och fullkomligt efter jag vaknat till saknat alla gamla bindningar till det som varit och minns saker nu mer som om det “hände någon annan”, som om jag kopplat upp mig på ett medvetande i den här spelplanen och laddat ner det här.

När jag nu tänker tillbaka på saker jag helt blockerat sen väldigt lång tid tillbaka blir jag arg som man blir när man hör om något som hänt ett litet barn, som inte är en själv. Vilket är min genuina själsliga grund, det är bry mig om barn. Om jag hör en sorglig historia om någon annan, speciellt ett litet barn eller en ung fin människa börjar jag gråta. Saker jag inte gråtit för sen jag var en patetisk tonåring som tänkte skriva en bok när jag blev stor om min elaka mamma, kan nu när jag tänker på dem få mig att gråta, som om det är en berättelse jag hört om någon annan. För det är kanske just det som det är - någon annans lidande?

Det är lite konstigt det där att jag inte tänkt på saker och sen nu när jag “minns” dem igen känns de inte som förut i alla år, för till och med hur det kändes förut minns jag, men inte som om jag kände det längre. Så är det som Sheridan säger om honom själv, att hans första “jag” tröttnade och dog och en annan del, hans andra “jag” kom in och fortsatte spelet, eller inbillar jag mig bara att sånt här kan hända vem som helst som nästan dör?

Är det därför jag inte längre kunde tolerera BS? Att massor av gammalt groll inte längre hade betydelse, medan sånt från min egen familjs blockerade historia verkade sinnessjukt? Människor jag haft känslor för, som jag nu ser bara var reflektioner av samma "abusive" mentalitet jag växte upp med, har ingen som helst betydelse för mig längre. Jag går tillbaka och ser att hösten 2011 fanns massor av såna känslor kvar, hur jag än försökt trycka ner dem. Smärta över kärlek som inte blivit mottagen eller kastad i ansiktet som en våt, kall trasa. Nu är allt borta. De var kanske bara reflexioner, smärta per Proxy, för smärta som egentligen kom ifrån avvisanden som litet barn av de som borde älskat mig, hållit mig i sin famn och pussat mig och sagt att jag var bra precis som jag är.

Vad jag sen lärt, efter jag insåg att min familj är inkapabel att på riktigt transmutera sina roller från barndomen nu som vuxna stofiler, är att hela familjen blir störd av sådan kärlekslöshet. Det är inte bara syndabockarna som blir knasiga, inte bara de som utvecklar psykopatiska drag själva heller, utan allihop blir lallande idioter i en sån familj. För alla känner det som om DE inte fick tillräcklig kärlek och kommer sen, långt efter de kyliga föräldrarna gått hädan, bekämpa varandra. Därav fulknep och lögner för att spela ut andra, från de med psykopatiska inklinationer (= lögnare). Och därav attacker och förtal från de som lärts upp att försvara de psykopatiska beteendena. Kanske tror de på sin egen rättfärdighet, kanske innerst inne känner de att de har fått allting om bakfoten, för bevisen är till den andra sidans favör, men det spelar ingen roll, för de spelar bara upp en inlärd roll och kan därför inte gå utanför programmet. Det går inte.

Nu talar jag inte om MIN familj per se, för alla Er som gillar att projicera över allt som skrivs på ett personligt plan. Jag talar om vad jag lärt mig av att lyssna på människor med sjuka dynamiker i sina närmiljöer och hur det sen lever kvar där långt efter den som initierade en sjuk agenda lämnat oss. En sån sjuk personlighetstyp är någon som stämplar barn i tidig ålder, kanske innan de ens fötts, som bra eller dåliga och sen återspeglar denna bild i allt som den sen utsätter de här barnen för. Därmed kan de lyckas skapa människor som ser sig själva som bra eller dåliga. Kusligt när man tänker på det, för det är inte vad de här barnen gör som betyder något, utan vad de stämplats som. I värsta fall kan det sluta med sånt lidande för det negativt bombarderade barnet att denne tar livet av sig.

Den här dynamiken kan vara lite flytande också har jag förstått. Speciellt så länge som någon med den här sjukliga agendan fortfarande är i livet, så kan denne som hämnd för någon mer eller mindre verklig oförrätt straffa ett tidigare utsett gott barn genom att nu göra om den till ett ont. Det verkliga skälet till omvändningen hålls oftast helt hemligt, och istället hittas det på en fullkomligt fabricerad orsak. En sån orsak jag ofta hört är avundsjuka.

Så om DU är arg på person A för att den stulit 10 tkr av dig, hittar person A (eller en annan person som stöttar den) på att du är avundsjuk på den och alla dennes vänner för att de är så framgångsrika och populära, medan du är ensam och misslyckad. Om du är ensam och misslyckad eller inte spelar ingen roll, för de har säkert av egen avundsjuka spritt ut det redan i mindre skala. Nu drar de nytta av denna förvrängning av verkligheten för att det passar dem och får folk att inte uppfatta att person A faktiskt stulit pengar av dig och att du har all anledning i världen att inte lita på den personen längre.

Kändes det igen? Om inte så har du inte levt på den här planeten, utan på planeten Lala-land, där lyckliga lullande idioter bor som föredrar enhörningar och fluff framför den bistra verkligheten. Om du inte vill ändra verkligheten, ignorera den och lulla vidare in i min Blåa Fantasi, mitt blå piller, och upplev sagor och historier från landet längesen. Det här är Kärlekens Röda piller som vågar se det som är för att förstå det och transmutera det genom förståelsen. Målet för mig vore att alla förstod sånt här och verkligen SÅG när de blev manipulerade, till och med den allra subtilaste mind-fuck.

Men det är inte en realistisk dröm för alla som INTE totalt brutit med sitt program och helt glömt bort allt som de trott var hela deras liv och dem själva och allt som var. De kan inte göra den resan. De måste gå genom något så fullkomligt chockerande, som ett personligt 911, för att vakna upp. Många är de som TROR de vaknat, att de sett igenom den dynamik de levt med ett helt liv, men även om man vet det är fel och att det någon gör inte är rätt, så är ens programmering att tolerera det. För det är så programmeringen fungerar och det är DEN programmeringen som fullkomligt deletas när man förlorar sig själv och inte någonting finns kvar en stund, tills minnena laddas ner igen. Men bara för att minnena laddats ner, med känslor och allt, betyder inte att man har samma relation till dem.

För det är mycket märkligt detta fenomen jag lagt märke till att så väldigt många som går NO CONTACT med människor de levt med hela sina liv är såna som stått på dödens tröskel. Om och om igen vittnar de om att det var just det att de nästan dog som gjorde att de vaknade upp. För den snusförnuftige kanske det ter sig som att de tyckte att de inte fick tillräcklig uppmärksamhet och därför tjurar och bryter med sin oomtänksamma släkt. Men tänk om det är något mer, nämligen att någon annan kommit in i dem och den nye har inte samma band till skitstövlarna som den gamle själen hade? Att plötsligt råder en känsla av att man inte kan acceptera de här människorna längre och deras minst sagt märkliga och sårande uppförande. En känsla född ur ett renare sätt att se på något man förut var för hjärntvättad att se.

Just det, minnesförlusten kan helt enkelt ha förstört år av hjärntvätt. Omintetgjort acceptans programmering för idiotbeteenden. När man förut skulle internaliserat, surat lite, klagat nån dag och sen kommit över det, som det så fint heter när man ignorerar problem, så kan ens nya jag inte tolerera skitbeteende. Vad händer då med de som INTE haft en minnesförlust, hur ska de kunna göra samma lätta val? Kanske de inte kan och kanske det inte är meningen. Kanske måste de själva bli plågade länge till av samma elaka skit de på ett plan valt att torteras med och på något vis lyckats att leva med, som om det är normalt och helt acceptabelt. När någon är ledsen för att den inte kan hjälpa någon annan att ta sig loss så är det förstås sorgligt, men om programmeringen är för djup spelar ingen roll vad man säger. Man får bara hoppas att de man inte vill ska plågas mer också vaknar till och sätter upp sina blockeringar mot det som de programmerats att tolerera.

Hoppas du tycker om videon och intervjun. Det finns många till på YouTube och massor av bloggar om psykopati och andra mindre allvarliga störningar, som gör att människor beter sig minst sagt bisarrt mot varandra.
IngRuna- Kärlekens Cirkel
Skicka en kommentar