Lögnare Vänder Allt Bakfram

Warning! Do NOT try and auto-translate this to english. It will come out as gibberish and make no sense. I have already been accused to be a very nasty person by a reader doing that on another swedish article on this blog, so I recommend you NOT to try it and think what you read in english is what I ment to say and that it's even close to what I wrote in swedish. Some things even are translated into the opposite of what I wrote!

Patologiska är vansinnigt dåliga på just humor. Jag säger dåliga, för enligt mig så tycker de själva de förstår humor, det är kanske bara inte kul för den som drabbas. Nu är det så vanligt med patologiska personer och de sysslar gärna med gängbildning och att trakassera ensamma stackare, så det är klart att mycket av det som allmänt ses som humor idag är faktiskt ganska patologiskt. Det är helt enkelt elakt och inte alls roligt, på riktigt. T ex var skämtet mamma skrev till mig, att jag kallat henne “gammal och gaggig” inte särskilt kul. Speciellt inte som jag särskilt minns att jag vid mer än ett tillfälle sagt om henne - till andra - att hon alltid varit såhär orättvis och elak. Det är inte för att hon är gammal eller glömsk. Däremot minns jag att jag skrivit på något ställe något om “vår gamla mor” som jag misstänker hon kollat på. Under någon video, säkert den med min ed om att jag läst avtalet. Tror jag skrev något där om vad jag trodde vår gamla mor kommer säga jag ska göra, typ bara ta det "för husfridens skull" att min syster ljuger. Men så sa hon inte, men där skrev jag att hon var just “gammal”. Hur kan en tant på över 80 år bli arg för det efter ALLT de andra gjort mot mig?

Just den självrättfärdiga ilskan hon visar när hon anklagar mig för den påhittade oförrätten - vilket inte ens är särskilt konstigt ifallatt man skulle säga det om henne, när hon nu spridit så fruktansvärt osanna och elaka saker om oss - denna fejkade ilska över ingenting är typiskt de patologiska. När de verkligen varit hemska mot nån, verkligen gjort fruktansvärda saker emot nån, sagt lögnaktiga sjuka saker om nån, så hittar de oftast på något som rättfärdigar alltihop, som de anklagar den andre för. Ett sånt här psyko kan alltså sparka ner en annan människa och skylla på att den sa något “taskigt” till honom som försvar. Och säga det till rätten med indignerad min, som om denna lilla löjliga oförrätt försvarar att han nästan dödat en annan människa. Det är det som pågår när hon skriver såna här saker till mig, påhittade anklagelser som jag förstår att hon påstår till andra att jag verkligen gjort och sagt. Precis som hon ljög för sin mamma om hur jag betett mig och jag fick en utskällning av mormor för hur jag utnyttjar min stackars mor, fast jag ställt upp så mycket och hjälpt till så mycket. Otacksamma hagga. Sedär – nu kan hon sprida ut att jag kallar henne för “hagga”, för vad är en människa som ljuger om sin egen dotter om inte en hagga?

Lögner är menade att skämma dig så du ska må dåligt!

I början var jag väldigt försiktig att skriva någonting om vår mamma. Jag visste ju inte vad hon visste och jag förstod att min andre bror och min syster dragit in henne i det här arvskiftet för att de ville att hon och jag skulle börja bråka. Min mamma ger sig ALDRIG när hon bråkar med mig. Jag har alltid fel och vad jag än känner, tänker, tycker, vet, är, mår, så vet hon bättre hur det förhåller sig med den saken än jag. En gång sa jag till henne att jag håller på att få missfall, och fick till svar att det var bara något jag fått för mig, helt fel. Naturligtvis hade jag rätt och när sist hade jag fel om en sån sak? Alla missfall jag haft har jag haft rätt om och varenda beskäftig typ haft fel om.

Eftersom jag inte velat bråka med min mamma, som alltså min syster ville jag skulle göra har jag förstått, då hon skrev “antingen gör ni som jag säger eller som mamma säger” och hennes man självsäkert skickade vidare sina polishotelser till henne. Klart hon var taggad att bråka med mig, för hon ringde först som en galning när jag låg sjuk i feber i april förra året och sen fortsatte hon i veckor att ringa hur många gånger som helst varje dag. Vem ringer så om man inte vill bråka? Eftersom hon vägrade skriva ett trevligt mail och förklara vad min syster menade med “antingen gör ni som jag säger eller som mamma säger” så vägrade jag prata med henne. Hon hade fått tillräckligt många mail från mina två vi-alltid-har-rätt-hur-fel-vi-än-har-syskon för jag skulle veta exakt vad hon ville. De hade ju vinklat alltihop så jag och den äldste brodern framstod som bråkstakar som vägrade följa det avtal de hade med pappa, när sanningen var precis tvärtom. Mamma hävdade i ett mail ett par månader efter hennes telefonterror började att pappa slängt avtalet, vilket var ren rappakalja. Hon hittade tydligt på, för hon skrev det som om hon antog att så var det. Det var alltså den version hon trodde på, som var skälet till att hennes älskade KLISTERS inte kunde hitta hans kopia, när de nu så lägligt “råkat tappa bort det”.

Det skrev mamma TROTS att hon precis hört min ed om hur jag får läsa detta avtal ur min systers hand och hur min äldste bror kommer in och ser mig läsa just ett avtal om den där sommarstugan. Hon VET alltså att jag och ett till av hennes barn säger att avtalet fanns EFTER pappas död, ändå skriver hon i det mailet att pappa slängt det. Därmed måste jag tyvärr säga att hon själv, oavsett när detta inträffade, bevisa sig vara fullkomligt gaggig. Så hur kan det ens vara en förolämpning, om jag ens sagt det? Hon påstår, på fullt allvar, att pappa slängt något EFTER sin död. Hon vet ju att både jag och en till sett det EFTER hans död. Vi kan kalla detta gaggig, men eftersom hon var lika knäpp i hela livet föredrar jag att kalla henne det jag kallade henne när jag var bara fem år och hon gaslightade mig med balettskolan. Nämligen att hon är GALEN. Hon lär vara det om det är som min äldste bror påstår att han tror, att hon på fullt allvar inte längre fattar att vi sett avtalet efter pappas död. Det trots att hon hörde min ed, det trots att hon skriver till oss att hon själv aldrig sett avtalet och att hon fattat att jag svurit en ed, vilket visar att hon fullständigt fattade detta för ett år sen. Men om hon nu inte längre verkligen fattar och verkligen tror på allt trams hon hittar på, då är hon verkligen GALEN. Om detta sen även gäller vår andre bror, att han inte längre minns det här om eden och avtalet och att två av oss syskon såg det och att det sist syntes i lillasysters hand, då är även han galen. Han verkar ju vara det efter jag läst hans konstiga svammel om hur inga fel systern gjort som skiftare.

Det krävs mod och envishet att hålla fast vid det som verkligen är!

Jag har mail där den andre brodern helt klart tycker det var fel av vår syster att ta bort papper ifrån dödsboet, fel av henne att göra sig själv till representant på vägföreningen utan att tala om sakfrågor med oss innan hon röstade för något, fel av henne att göra den där gåvolistan. Det är HAN som kräver att vi ska ta bort listan fullständigt, vilket det blir majoritetsbeslut på med en nerlagd röst. Vår syster går med på att ta bort den, men sen låtsas hon som ingenting och håller fortfarande på med den ett halvår efter vi röstat bort den. Då plötsligt säger inte min andre bror någonting. Vad har ändrats? Han var så panikslagen över att hon bara trodde att hon skulle ha kontrollen över skiftet bara för han hjälpt henne tvinga in sig själv som ekonomiskt stöd åt pappa i slutet. Inget av det här hade sen hänt? Ifall han verkligen glömt alla de bråken han hade med systern så är han verkligen lika galen som sin mor.

Så, för att vara snäll, låt oss säga att de är vad som kallas “delusional”. Det får stå för dem om de kan lyckas ignorera alla fakta och hela verkligheten så fullständigt och skriva om hela historien och sen lyckas tro på den. De patologiska gör det hela tiden, men de vet alltid att de hittar på. De bara hittar på så mycket och så intensivt att de till slut får för sig att det måste nog vara sant, för något annat vore otänkbart. De helt enkelt mer eller mindre placerar en massa falska minnen i sig själva, dvs självhypnotiserar sig, för att skapa den värld de vill det ska vara nu. De vet dock innerst inne att de bara hittar på. De vet alltid - innerst inne - att de hittar på. Det är därför de blir så aggressiva mot de personer som motsäger deras fantasi med det som verkligen har hänt. En patologisk kan sitta helt ensam och se fullständigt rättfärdig och indignerad ut, medan de har flera andra personer som är verkliga vittnen av händelsen emot sig. Frågar man varför de här personerna säger något helt annat rycker den patologiska oförstående på axlarna och kommer med fler sagor om mobbing, lögner, hämnd och annat som misskrediterar de andra. De - ögonvittnena - blir nu en elak stor stygg mobb som ger sig på den här stackars försvarslösa människan - den patologiska lögnaren. Det har hänt att massmördare lurat folk, trots vittnen, med sån teater sägs det. Fast de lurar inte rutinerade personer, som förstår sig på dem.  

De patologiska kan aldrig lura någon som faktiskt ser dem. De hatar oss som ser dem. Det är alltså inte för att såna som jag “gjort” något emot dem, utan för att vi vet vilka de är. De vill ha oss chockade, traumatiserade så vi inte kan tänka längre för då hjälper det inte att vi ser dem. Vi lider för mycket för att inse att de vill att vi ska lida. Många som verkar empatiska verkar tyvärr också vilja att andra ska lida. De kan verka empatiska ena dagen, projicera över något lidande på en annan, som man inte riktigt förstår vad de menar med, och sen en annan gång se helt likgiltiga ut. Kanske gillar inte somliga att man försöker SE, kanske vill de att man istället ska grumligt lida? När man vägrar lida och istället går på om allt man ser, tappar de intresset. Det som verkligen hänt, varför det hänt, det intresserar inte. Just exakt så sa en annan drabbad till mig, att han aldrig ville höra andras historier om vad som hänt eller berätta vad han själv råkade ut för. Därmed behöll han lidandet inuti sig och kanske är det därför han är så sjuk? När han fortfarande drack till ibland, när vi sågs, hände det att han pratade nonsens i timmar om sin familj. Jag försökte prata med honom en sån gång, för det var tydligt att han led. Men han vägrade berätta ens för sina barn vad som egentligen hänt, och det är när vi berättar, utan att fokusera på lidandet, skammen, äcklet, som vi kan börja se vad som egentligen hände. 

Vi måste lära oss att se vad som pågår utan att fastna i känsloreaktioner!

Vem gjorde vad och när? Hur gick deras beteende från trevligt till hotfullt och när började egentligen de sprida förtalet? Vilka är med dem och vilka tror inte på dem? Vilka ska jag sluta umgås med och vilka fortsätta? Att aldrig berätta om sånt här för sina barn är bara så fel. Jag hörde att min äldste brorson inte hade en susning om vad som egentligen pågår och det är bara så fel. Varför tror föräldrar att de gör barnen en tjänst när de inte berättar? Min erfarenhet är att mamma berättade sina historier om och om igen om vad som hänt henne, enligt henne, i arvsskiftet och i arbetslivet. För varje gång kom hon närmare sanningen kändes det som. Hon gick från att den andre var en fruktansvärt sinnessjuk person, till något annat, för det var något annat än hon ville erkänna som hade hänt. Hon hade reagerat överdrivet och dramatiskt som hon alltid gör, bara för att andra hade andra åsikter. Precis som min syster, hennes man och min andre bror gjorde. De vägrade lyssna, blev hysteriska, aggressiva, och påstod sen att en annan gjort allt de gjort.

Ja, jag svor en ed och det var den gruvligast eden i världen. Om jag ljugit i den borde väl minst en komet slagit ner på alla jag håller kärt, så varför har inget hänt än? Det var alltså DET jag gjorde som de har att luta sig emot – att jag svor en jävla ED. De själva skrev bakom ryggen till folk att jag var sinnessjuk och det förstod jag var precis så som den andre jag talade med hade blivit behandlad av två av sina bröder. Det var just så som min mamma behandlade sina bröder, spred ut att de var “sinnessjuka”. Vem vet vem som gjorde vad, för jag har bara mammas snyfthistorier, och efter att ha läst hennes ene brors brev till pappa förstod jag att hennes snyfthistorier lär vara lika tokiga som det hon tror om mig och hela arvsskiftestvisten. Det finns inte en grej hon fattat rätt i brevet hon skickade fyra månader efter hon fattat precis vad det handlade om. Faktum är att jag tror inte ett ögonblick på att hon inte vet vad som hänt, men min äldste bror tror det. Han trodde också ett tag att vår syster faktiskt inte längre minns att hon visat mig avtalet, för det är så lullig en hjärna blir som umgås med dessa patologiska. De liksom förtrollar en att bli imbecill som ett grodyngel. Det hände att pappa klarsynt sa saker om dessa personer för att sen sitta och romantisera dem igen. Han sa sommaren 2011, om min andre bror, att han var en sån stor besvikelse. Hur kunde en sån intelligent och välutbildad karl inte kunna få ett jobb så han kunde försörja sig själv, sin fru och enda barn när han är så gammal som han är? Han sa att alla mina syskon verkade oförmögna att som vuxna människor klara sin familjs ekonomi och att han hade den största respekten för att vi kunde det. Han sa att min karl var en riktig karl som kunde försörja hela vår stora familj utan att jag behövde springa och tigga pengar av min pappa. Man skulle haft det på pränt!

De berättelser som de patologiska berättar skiljer sig på ett markant sätt ifrån de historier som icke-patologiska berättar. I den patologiskas värld så är de oftast ädla riddare, otroligt starka och goda personer, som modigt slåss emot draken. Det är alltså sagor de berättar. De som de slåss mot har vagt “gjort något”, eller kommit hem till dem och knackat på dörren så de har känt sig “hotade”. Är någon av dem de slåss emot en patologisk person själv så blir det dessutom väldigt troliga historier om arga telefonsamtal och annat. Sen drar man ut på eländet med snyfthistorier om hur man i god anda kommit till den personen, som man baktalat och ljugit om, och blivit brutalt och fullständigt orättfärdigt utkastad. Jodå, min mamma blev utkastad tillräckligt mycket från sin yngste bror för att veta att hon inte är välkommen dit. Hennes förste bror däremot verkar ha tagit tillbaka sitt storslagna påstående att han aldrig mer skulle ha med henne att göra. Det är för att hon aldrig ger sig. Hon kommer tillbaka tills personen en dag ger med sig och orkar inte vara arg på något som min mamma helt klart inte ens minns längre. Hon minns det inte när hon umgås med sin bror, men hon minns det när hon berättar om hur illa hennes bröder behandlade henne vid arvsskiftet. Enligt mamma var det bröderna som var så utom sig av sorg efter moderns död att de irrationellt skyllde på min mamma för min mormors död. Enligt mamma mördades dock mormor av sjukhuset, då de gav henne för mycket vätska så hon dränktes inifrån. Om det var sant, varför polisanmälde de inte saken? En av bröderna var ju för böveln kriminalare!

Historien bestäms av de som överlevt att berätta den!

Det finns så många historier hon berättat för mig, som plötsligt dyker upp flera år efter det inträffade. Kombinerat med alla hennes engångsanklagelser mot olika personer för en massa gruvliga brott så tar man lätt med en nypa salt allt man hör. Det finns inga bevis på någonting runt det här. Allt jag har är ett brev ifrån hennes bror, kriminalaren. Helt klart brukar det finnas mer än en patologisk i en familj och bara för en är litegrann patologisk betyder inte att en annan inte är ändå värre. Själv har jag aldrig gillat mammas yngste bror, han har aldrig visat mig det minsta intresse som släkting. Jag har aldrig känt någon kärlek ifrån honom, som man känner ifrån riktiga människor. Så kanske har mamma rätt att han är patologisk? Hon kallade honom psykopat, tror jag, då för länge sen. 

Förra året sa min syster att mamma sagt att min andre bror beter sig som denne bror till mamma. Dvs mamma skulle hävda att hennes yngste son beter sig som hennes yngste bror. Märk väl att jag minns inte att jag hört mamma säga det här själv, utan det här minns jag tydligt att min syster sagt. Om jag hittar något mail om det vore det en pärla, men jag tror hon försiktigt nog ringde mig om detta. Hur min morbror betedde sig mot min mamma och varför vet jag inget om, då jag aldrig sett något eller hört något själv. Däremot vet jag hur min andre bror betedde sig mot mig, så snart han förstod att jag läst min systers avtal och att jag visste att det inte stod det som han påstod att det stod. Först när han sa att jag hade fel om innehållet blev jag lite ödmjuk och sa att jag kanske missuppfattat texten och att jag ville läsa det igen så jag kanske förstod det bättre. Ja, sen började ljugandet hej vilt om att jag bara hittat på att jag läst det, och hur vi suttit på soffan och pratat och allting annat. Att förstå vad som egentligen pågår innebär att inte låta sig traumatiseras tillbaka till lullhjärna. När man börjar tro på sagor som att vår syster inte kommer ihåg att hon visade mig pappret, trots att hon kör den alternativa verkligheten med soffan och det borttappade avtalet och en hel radda andra fantasier, då har man fått en sån där lullhjärna igen. Likaså när man tror att mamma och vår andre bror faktiskt inte riktigt förstår vad som hänt, bara för att de låtsas inför alla och envar att de inte har en susning. Det är då man är långsamt på väg tillbaka in i båset. 

Man vill så gärna tro dem, att de faktiskt bara är förvirrade, att de menar väl för oss alla, och vips så ger vi dem våra hjärtan – bokstavligt talat. Vi donerar våra egna liv åt dem, utan minsta eftertanke om vårt eget. Det är så de vill ha det, att vi springer efter dem, lyssnar på alla mammas konstiga relationer till alla möjliga okända män vi fullständigt saknar allt intresse av och vi läser alla vår andre brors analyser om det politiska läget på en plats vi aldrig satt vår fot på och vi har inte den blekaste susning om vad som egentligen, på riktigt, pågår där. Allt för att han ska vara glad, för det enda som betyder något är att mamma är glad, att vår andre bror är glad och framförallt att vår lilla kära syster är glad. Vad vi själva är har vi inte tid att fundera över. Vad våra egna barn är ska vi skämmas över om vi grunnar på. De är störande objekt vi skaffat för att distrahera vårt fokus från det viktiga. Det är vad som händer om vi låter oss bli “reinforcade” med vår gamla programmering. Jag säger bara det, om du ens tänker tanken att de faktiskt inte vet vad som hände och vad de själva gjorde, då ÄR du förtjänt av att bli kallad allt fult de sagt om mig. Då borde DU låsas in på psyket, som de tycker jag borde vara på. Egentligen är jag glad och stolt att de tycker så. Att så många inte kan prata om de övergrepp de utsatts för ifrån sin egen familj, vid deras skifte, kan ju vara just för att de skäms så oerhört över att de blivit kallade så. 

Att vara i din sanna natur transmuterar dig bort från andras kontroll!

Först blev jag oerhört kränkt när min syster skrev privat till vår äldste bror att han och hon skulle ensamma sköta skiftet och utesluta oss andra två, pga att vi andra då var BÅDA TVÅ mentalt otillräkneliga. Jag hade varnat den andre brodern för att hon tyckte alla vi äldre syskon var "idioter", så detta mail blev en bekräftelse. Jag tror tyvärr att min äldste bror tyckte lite om att höra det där att han var den ende vettige, för vår syster vet EXAKT vad hon ska smickra folk med. Genom att nu få honom att känna sig som den ende vettige av oss andra syskon så har hon isolerat honom ifrån sin bror och närmaste syster, tänker hon antagligen. Därav det mailet till honom om våra andras mentala problem. 

När jag läste det förstod jag för första gången på riktigt att min syster verkligen aldrig älskat mig tillbaka. Hon visste att allt jag skrivit till dem varit sant och hon kallar mig mentalt sjuk. Det trots att jag skrivit allting sakligt och bara tappat humöret en gång, mot den andre brodern, som vägrade ta in att vår syster skrivit fel summa på bilen. Han tjatade om och om igen om att JAG ville ändra värdet jag godtagit förut, och det trots att han visste att så inte var fallet. Han visste att jag ville vår syster skulle korrigera misstaget hon gjort och den ende som inte fattade det var vår andre bror. Då skrev jag övertydligt i versaler att hon, systern, gjort ett fel. Men han låtsades inte begripa, antagligen för att jag skulle bli ordentligt uppretad över hur idiotiskt han betedde sig. Han älskar sån här gaslightning, där han börjar reta en med fullkomligt irrationella, felaktiga påståenden. Men jag ignorerade bara honom efter han vägrade bete sig och får då höra ifrån min syster att JAG är mentalt sjuk. Efter allt jag gjort för henne, och efter hur jag stöttat henne trots alla dumma misstag och slarv hon gjorde under skiftet. Fel jag hela tiden antog berodde på trötthet och vimsighet, för hon kan vara oerhört disträ och vimsig, fast det verkar inte folk tro för hon spelar så bra helskärpt.

Söndra och härska, det är det som den här formen av manipulationer går ut på. Att prata illa om alla bakom de andras ryggar och få alla att tro att just DE är speciella. Hon låtsades vara min bästa vän igen, efter att hon ignorerat mig i år och dar, och pratade om allt sånt hon trodde jag skulle gilla när hon ringde. Hon ringde aldrig mig annars. Hon ringde inte ens mig när jag var döende och ingen visste om jag skulle överleva. Så nu är hon min bästa vän och bryr sig? Jag blev minst sagt förvirrad, men jag orkade inte ifrågasätta. Vem orkar vara paranoid, som mamma verkar tro att jag är? Ja, hon skrev förstås att HON var paranoid emellanåt och det kan jag hålla med om. Hon är alltid paranoid och det är för att hon övertolkar allting andra gör. Hon antar för mycket, drar egna slutsatser, lyssnar på skvaller och hetsar upp sig själv i största allmänhet. Det måste vara skrämmande när man inte förstår vad som händer omkring en och man tolkar det helt knas. Jag försökte faktiskt ignorera att jag fortfarande tyckte min syster betett sig konstigt väldigt länge, t ex förnekat till sin man att hon visste jag varit sjuk och legat på sjukhus, eller vad hon menade med det. Det var bara konstigt. Hon har gjort mycket konstiga saker länge. 

Man ger alltid de man älskar många chanser att följa en högre spirituell väg!

Min syster har uppfört sig otrevligt och konstigt och sårande länge. Jag hade liksom tappat hoppet för henne redan hösten 2011, så jag kallade skiftet “sista chansen” för henne. Det var dels hennes sista chans att visa att hon inte bara fejkade när hon “brydde sig om pappa”, dels var det sista chansen om jag ens skulle upprätthålla nån relation med henne. Det var inte arvstvisten som fick mig att bryta förbindelsen med dem, utan det var en process som påbörjats redan första gången någon av dessa individer traumatiserade mig med sina sjuka lekar. Deras konton var så att säga nere på minus sen länge och behövde rejäla insättningar för att inte helt dras in!

Arvsskiftet påbörjades EFTER jag bestämt mig för att jag inte ville åka på fler fåniga sammankomster, någonsin, med de här personerna. Det var den helsjuka festen de ordnade som var den sista droppen. Jag spelade med en sista gång, men “no more”. Jag var så arg på min man för att han inte frågat mig först innan han lovat min andre bror att köpa maten och laga den, till den fest mina syskon skulle “ordna” åt mig. Hade vi varit rika hade jag kanske inte blivit så arg, men strax innan festen, bara några veckor innan, hade jag talat med dem om hur förbaskat dålig ekonomi vi började få. Jag sa vi var luspanka, fullkomligt bankkrutt. Då gick en till bil sönder, vi nyligen lagat för 15 tkr, pga att jag skulle ställa upp och åka bort till pappa, på deras order. Strax efter ville min andre bror att vi skulle köpa en ny bil för imaginära pengar. Han behövde hyra den och han ville inte hyra dyrt av biluthyrningsfirmor. Så min man och hans far rusade iväg och köpte en ganska dyr bil, som vi nu är skyldig svärfar för, och min bror fick hyra den för samma summa den absolut billigaste firman hyrde ut bilar för. Fast sen körde han så mycket med den att alla reparationerna vi fick knappt täckte hyran. Det är slitsamt för bilar att köra länge på branta bergsvägar, så då blir det så. 

Jag minns inte allt som vi fick laga på den, men bilen var i bra skick när vi lånade ut den och i uselt när vi fick tillbaka den. Tack vare att pappa sen dog kunde jag laga den, men svärfar har ännu inte fått sina pengar. Det skulle min man ordna för det var hans bil. På min överaskningsfest fick jag veta att bilen “var till mig”, fast det var den ju inte och jag har redan en bil, som jag också kunnat laga nu tack vare att pappa dog. Vad hemskt det är, men så är det. Vi var fattiga som kyrkråttor och när mina syskon och mamma ska bjuda på överaskningsparty åt mig så ska vi själva betala maten. Det är just det som är så himla sjukt som förstärker programmeringen om hur mycket mindre man är värd än de andra. De är alltid generösa och givmilda, allt de gör är så fint och storsint. Bilen var inte köpt av min svärfar, utan av min andre bror, och det var inte en bil till min man, utan en gåva till mig. Alla andra biluthyrare, utom den allra billigaste jag kunde hitta, hade tagit dubbla priset för den resa de gjorde med bilen. Det är för att de vill gå lite med vinst när de hyr ut. Så hur kan det vara en gåva till mig? Det var inte det jag blivit lovad av min andre bror på min födelsedag, utan något han ville ha själv - en bil att köra runt med när han var hemma i landet. Men för alla utomstående låter det så generöst och storslaget – hur min bror hjälpte mig köpa en ny bil. Kanske tror han själv att det var oerhört snällt av honom, men jag tycker det var oerhört snällt av min svärfar och make att så snabbt få fram en bil till dem och låta dem hyra den för självkostnadspris.

De flesta, som känner mig, ger mig rosor på min födelsedag!

Själva har vi aldrig haft möjlighet att hela familjen resa över Atlanten, medan min bror och hans familj brukar få sina resor sponsrade av våra föräldrar. Jag har hört rykten om att vår mamma hjälpt dem mycket mer än vad jag känner till, men jag känner till att sommaren 2012 gav mamma dem 15 tkr till ett läger åt deras ende son. Visst får hon lov att bara ge sina favoriter, men det känns fult när hon inte kan göra detsamma för alla barnbarn. Det sägs dock att såna här gåvor är för att ha fortsatt kontroll över sina “förlängningar”. De patologiska vill för alltid tvinga in sin avkomma i deras förvalda roller och ha dem tillgängliga vid behov. Det är vanligt att de dolt hjälper de utvalt "duktiga". Ibland går sånt fullkomligt till överdrift, där hus, bilar och räkningar sponsras åt en, medan föräldern saboterar för andra. En gång undanhöll mamma ett värdepapper för mig så jag fick ut tusentals kronor mindre än min syster fått. Det var en gåva från pappa och hon skulle agera brevbärare, men valde att sabotera. Ursäkten är förstås att "det var för mitt eget bästa".