Lögnare Vänder Allt Bakfram

Warning! Do NOT try and auto-translate this to english. It will come out as gibberish and make no sense. I have already been accused to be a very nasty person by a reader doing that on another swedish article on this blog, so I recommend you NOT to try it and think what you read in english is what I ment to say and that it's even close to what I wrote in swedish. Some things even are translated into the opposite of what I wrote!

Patologiska är vansinnigt dåliga på just humor. Jag säger dåliga, för enligt mig så tycker de själva de förstår humor, det är kanske bara inte kul för den som drabbas. Nu är det så vanligt med patologiska personer och de sysslar gärna med gängbildning och att trakassera ensamma stackare, så det är klart att mycket av det som allmänt ses som humor idag är faktiskt ganska patologiskt. Det är helt enkelt elakt och inte alls roligt, på riktigt. T ex var skämtet mamma skrev till mig, att jag kallat henne “gammal och gaggig” inte särskilt kul. Speciellt inte som jag särskilt minns att jag vid mer än ett tillfälle sagt om henne - till andra - att hon alltid varit såhär orättvis och elak. Det är inte för att hon är gammal eller glömsk. Däremot minns jag att jag skrivit på något ställe något om “vår gamla mor” som jag misstänker hon kollat på. Under någon video, säkert den med min ed om att jag läst avtalet. Tror jag skrev något där om vad jag trodde vår gamla mor kommer säga jag ska göra, typ bara ta det "för husfridens skull" att min syster ljuger. Men så sa hon inte, men där skrev jag att hon var just “gammal”. Hur kan en tant på över 80 år bli arg för det efter ALLT de andra gjort mot mig?

Just den självrättfärdiga ilskan hon visar när hon anklagar mig för den påhittade oförrätten - vilket inte ens är särskilt konstigt ifallatt man skulle säga det om henne, när hon nu spridit så fruktansvärt osanna och elaka saker om oss - denna fejkade ilska över ingenting är typiskt de patologiska. När de verkligen varit hemska mot nån, verkligen gjort fruktansvärda saker emot nån, sagt lögnaktiga sjuka saker om nån, så hittar de oftast på något som rättfärdigar alltihop, som de anklagar den andre för. Ett sånt här psyko kan alltså sparka ner en annan människa och skylla på att den sa något “taskigt” till honom som försvar. Och säga det till rätten med indignerad min, som om denna lilla löjliga oförrätt försvarar att han nästan dödat en annan människa. Det är det som pågår när hon skriver såna här saker till mig, påhittade anklagelser som jag förstår att hon påstår till andra att jag verkligen gjort och sagt. Precis som hon ljög för sin mamma om hur jag betett mig och jag fick en utskällning av mormor för hur jag utnyttjar min stackars mor, fast jag ställt upp så mycket och hjälpt till så mycket. Otacksamma hagga. Sedär – nu kan hon sprida ut att jag kallar henne för “hagga”, för vad är en människa som ljuger om sin egen dotter om inte en hagga?

Lögner är menade att skämma dig så du ska må dåligt!

I början var jag väldigt försiktig att skriva någonting om vår mamma. Jag visste ju inte vad hon visste och jag förstod att min andre bror och min syster dragit in henne i det här arvskiftet för att de ville att hon och jag skulle börja bråka. Min mamma ger sig ALDRIG när hon bråkar med mig. Jag har alltid fel och vad jag än känner, tänker, tycker, vet, är, mår, så vet hon bättre hur det förhåller sig med den saken än jag. En gång sa jag till henne att jag håller på att få missfall, och fick till svar att det var bara något jag fått för mig, helt fel. Naturligtvis hade jag rätt och när sist hade jag fel om en sån sak? Alla missfall jag haft har jag haft rätt om och varenda beskäftig typ haft fel om.

Eftersom jag inte velat bråka med min mamma, som alltså min syster ville jag skulle göra har jag förstått, då hon skrev “antingen gör ni som jag säger eller som mamma säger” och hennes man självsäkert skickade vidare sina polishotelser till henne. Klart hon var taggad att bråka med mig, för hon ringde först som en galning när jag låg sjuk i feber i april förra året och sen fortsatte hon i veckor att ringa hur många gånger som helst varje dag. Vem ringer så om man inte vill bråka? Eftersom hon vägrade skriva ett trevligt mail och förklara vad min syster menade med “antingen gör ni som jag säger eller som mamma säger” så vägrade jag prata med henne. Hon hade fått tillräckligt många mail från mina två vi-alltid-har-rätt-hur-fel-vi-än-har-syskon för jag skulle veta exakt vad hon ville. De hade ju vinklat alltihop så jag och den äldste brodern framstod som bråkstakar som vägrade följa det avtal de hade med pappa, när sanningen var precis tvärtom. Mamma hävdade i ett mail ett par månader efter hennes telefonterror började att pappa slängt avtalet, vilket var ren rappakalja. Hon hittade tydligt på, för hon skrev det som om hon antog att så var det. Det var alltså den version hon trodde på, som var skälet till att hennes älskade KLISTERS inte kunde hitta hans kopia, när de nu så lägligt “råkat tappa bort det”.

Det skrev mamma TROTS att hon precis hört min ed om hur jag får läsa detta avtal ur min systers hand och hur min äldste bror kommer in och ser mig läsa just ett avtal om den där sommarstugan. Hon VET alltså att jag och ett till av hennes barn säger att avtalet fanns EFTER pappas död, ändå skriver hon i det mailet att pappa slängt det. Därmed måste jag tyvärr säga att hon själv, oavsett när detta inträffade, bevisa sig vara fullkomligt gaggig. Så hur kan det ens vara en förolämpning, om jag ens sagt det? Hon påstår, på fullt allvar, att pappa slängt något EFTER sin död. Hon vet ju att både jag och en till sett det EFTER hans död. Vi kan kalla detta gaggig, men eftersom hon var lika knäpp i hela livet föredrar jag att kalla henne det jag kallade henne när jag var bara fem år och hon gaslightade mig med balettskolan. Nämligen att hon är GALEN. Hon lär vara det om det är som min äldste bror påstår att han tror, att hon på fullt allvar inte längre fattar att vi sett avtalet efter pappas död. Det trots att hon hörde min ed, det trots att hon skriver till oss att hon själv aldrig sett avtalet och att hon fattat att jag svurit en ed, vilket visar att hon fullständigt fattade detta för ett år sen. Men om hon nu inte längre verkligen fattar och verkligen tror på allt trams hon hittar på, då är hon verkligen GALEN. Om detta sen även gäller vår andre bror, att han inte längre minns det här om eden och avtalet och att två av oss syskon såg det och att det sist syntes i lillasysters hand, då är även han galen. Han verkar ju vara det efter jag läst hans konstiga svammel om hur inga fel systern gjort som skiftare.

Det krävs mod och envishet att hålla fast vid det som verkligen är!

Jag har mail där den andre brodern helt klart tycker det var fel av vår syster att ta bort papper ifrån dödsboet, fel av henne att göra sig själv till representant på vägföreningen utan att tala om sakfrågor med oss innan hon röstade för något, fel av henne att göra den där gåvolistan. Det är HAN som kräver att vi ska ta bort listan fullständigt, vilket det blir majoritetsbeslut på med en nerlagd röst. Vår syster går med på att ta bort den, men sen låtsas hon som ingenting och håller fortfarande på med den ett halvår efter vi röstat bort den. Då plötsligt säger inte min andre bror någonting. Vad har ändrats? Han var så panikslagen över att hon bara trodde att hon skulle ha kontrollen över skiftet bara för han hjälpt henne tvinga in sig själv som ekonomiskt stöd åt pappa i slutet. Inget av det här hade sen hänt? Ifall han verkligen glömt alla de bråken han hade med systern så är han verkligen lika galen som sin mor.

Så, för att vara snäll, låt oss säga att de är vad som kallas “delusional”. Det får stå för dem om de kan lyckas ignorera alla fakta och hela verkligheten så fullständigt och skriva om hela historien och sen lyckas tro på den. De patologiska gör det hela tiden, men de vet alltid att de hittar på. De bara hittar på så mycket och så intensivt att de till slut får för sig att det måste nog vara sant, för något annat vore otänkbart. De helt enkelt mer eller mindre placerar en massa falska minnen i sig själva, dvs självhypnotiserar sig, för att skapa den värld de vill det ska vara nu. De vet dock innerst inne att de bara hittar på. De vet alltid - innerst inne - att de hittar på. Det är därför de blir så aggressiva mot de personer som motsäger deras fantasi med det som verkligen har hänt. En patologisk kan sitta helt ensam och se fullständigt rättfärdig och indignerad ut, medan de har flera andra personer som är verkliga vittnen av händelsen emot sig. Frågar man varför de här personerna säger något helt annat rycker den patologiska oförstående på axlarna och kommer med fler sagor om mobbing, lögner, hämnd och annat som misskrediterar de andra. De - ögonvittnena - blir nu en elak stor stygg mobb som ger sig på den här stackars försvarslösa människan - den patologiska lögnaren. Det har hänt att massmördare lurat folk, trots vittnen, med sån teater sägs det. Fast de lurar inte rutinerade personer, som förstår sig på dem.  

De patologiska kan aldrig lura någon som faktiskt ser dem. De hatar oss som ser dem. Det är alltså inte för att såna som jag “gjort” något emot dem, utan för att vi vet vilka de är. De vill ha oss chockade, traumatiserade så vi inte kan tänka längre för då hjälper det inte att vi ser dem. Vi lider för mycket för att inse att de vill att vi ska lida. Många som verkar empatiska verkar tyvärr också vilja att andra ska lida. De kan verka empatiska ena dagen, projicera över något lidande på en annan, som man inte riktigt förstår vad de menar med, och sen en annan gång se helt likgiltiga ut. Kanske gillar inte somliga att man försöker SE, kanske vill de att man istället ska grumligt lida? När man vägrar lida och istället går på om allt man ser, tappar de intresset. Det som verkligen hänt, varför det hänt, det intresserar inte. Just exakt så sa en annan drabbad till mig, att han aldrig ville höra andras historier om vad som hänt eller berätta vad han själv råkade ut för. Därmed behöll han lidandet inuti sig och kanske är det därför han är så sjuk? När han fortfarande drack till ibland, när vi sågs, hände det att han pratade nonsens i timmar om sin familj. Jag försökte prata med honom en sån gång, för det var tydligt att han led. Men han vägrade berätta ens för sina barn vad som egentligen hänt, och det är när vi berättar, utan att fokusera på lidandet, skammen, äcklet, som vi kan börja se vad som egentligen hände. 

Vi måste lära oss att se vad som pågår utan att fastna i känsloreaktioner!

Vem gjorde vad och när? Hur gick deras beteende från trevligt till hotfullt och när började egentligen de sprida förtalet? Vilka är med dem och vilka tror inte på dem? Vilka ska jag sluta umgås med och vilka fortsätta? Att aldrig berätta om sånt här för sina barn är bara så fel. Jag hörde att min äldste brorson inte hade en susning om vad som egentligen pågår och det är bara så fel. Varför tror föräldrar att de gör barnen en tjänst när de inte berättar? Min erfarenhet är att mamma berättade sina historier om och om igen om vad som hänt henne, enligt henne, i arvsskiftet och i arbetslivet. För varje gång kom hon närmare sanningen kändes det som. Hon gick från att den andre var en fruktansvärt sinnessjuk person, till något annat, för det var något annat än hon ville erkänna som hade hänt. Hon hade reagerat överdrivet och dramatiskt som hon alltid gör, bara för att andra hade andra åsikter. Precis som min syster, hennes man och min andre bror gjorde. De vägrade lyssna, blev hysteriska, aggressiva, och påstod sen att en annan gjort allt de gjort.

Ja, jag svor en ed och det var den gruvligast eden i världen. Om jag ljugit i den borde väl minst en komet slagit ner på alla jag håller kärt, så varför har inget hänt än? Det var alltså DET jag gjorde som de har att luta sig emot – att jag svor en jävla ED. De själva skrev bakom ryggen till folk att jag var sinnessjuk och det förstod jag var precis så som den andre jag talade med hade blivit behandlad av två av sina bröder. Det var just så som min mamma behandlade sina bröder, spred ut att de var “sinnessjuka”. Vem vet vem som gjorde vad, för jag har bara mammas snyfthistorier, och efter att ha läst hennes ene brors brev till pappa förstod jag att hennes snyfthistorier lär vara lika tokiga som det hon tror om mig och hela arvsskiftestvisten. Det finns inte en grej hon fattat rätt i brevet hon skickade fyra månader efter hon fattat precis vad det handlade om. Faktum är att jag tror inte ett ögonblick på att hon inte vet vad som hänt, men min äldste bror tror det. Han trodde också ett tag att vår syster faktiskt inte längre minns att hon visat mig avtalet, för det är så lullig en hjärna blir som umgås med dessa patologiska. De liksom förtrollar en att bli imbecill som ett grodyngel. Det hände att pappa klarsynt sa saker om dessa personer för att sen sitta och romantisera dem igen. Han sa sommaren 2011, om min andre bror, att han var en sån stor besvikelse. Hur kunde en sån intelligent och välutbildad karl inte kunna få ett jobb så han kunde försörja sig själv, sin fru och enda barn när han är så gammal som han är? Han sa att alla mina syskon verkade oförmögna att som vuxna människor klara sin familjs ekonomi och att han hade den största respekten för att vi kunde det. Han sa att min karl var en riktig karl som kunde försörja hela vår stora familj utan att jag behövde springa och tigga pengar av min pappa. Man skulle haft det på pränt!

De berättelser som de patologiska berättar skiljer sig på ett markant sätt ifrån de historier som icke-patologiska berättar. I den patologiskas värld så är de oftast ädla riddare, otroligt starka och goda personer, som modigt slåss emot draken. Det är alltså sagor de berättar. De som de slåss mot har vagt “gjort något”, eller kommit hem till dem och knackat på dörren så de har känt sig “hotade”. Är någon av dem de slåss emot en patologisk person själv så blir det dessutom väldigt troliga historier om arga telefonsamtal och annat. Sen drar man ut på eländet med snyfthistorier om hur man i god anda kommit till den personen, som man baktalat och ljugit om, och blivit brutalt och fullständigt orättfärdigt utkastad. Jodå, min mamma blev utkastad tillräckligt mycket från sin yngste bror för att veta att hon inte är välkommen dit. Hennes förste bror däremot verkar ha tagit tillbaka sitt storslagna påstående att han aldrig mer skulle ha med henne att göra. Det är för att hon aldrig ger sig. Hon kommer tillbaka tills personen en dag ger med sig och orkar inte vara arg på något som min mamma helt klart inte ens minns längre. Hon minns det inte när hon umgås med sin bror, men hon minns det när hon berättar om hur illa hennes bröder behandlade henne vid arvsskiftet. Enligt mamma var det bröderna som var så utom sig av sorg efter moderns död att de irrationellt skyllde på min mamma för min mormors död. Enligt mamma mördades dock mormor av sjukhuset, då de gav henne för mycket vätska så hon dränktes inifrån. Om det var sant, varför polisanmälde de inte saken? En av bröderna var ju för böveln kriminalare!

Historien bestäms av de som överlevt att berätta den!

Det finns så många historier hon berättat för mig, som plötsligt dyker upp flera år efter det inträffade. Kombinerat med alla hennes engångsanklagelser mot olika personer för en massa gruvliga brott så tar man lätt med en nypa salt allt man hör. Det finns inga bevis på någonting runt det här. Allt jag har är ett brev ifrån hennes bror, kriminalaren. Helt klart brukar det finnas mer än en patologisk i en familj och bara för en är litegrann patologisk betyder inte att en annan inte är ändå värre. Själv har jag aldrig gillat mammas yngste bror, han har aldrig visat mig det minsta intresse som släkting. Jag har aldrig känt någon kärlek ifrån honom, som man känner ifrån riktiga människor. Så kanske har mamma rätt att han är patologisk? Hon kallade honom psykopat, tror jag, då för länge sen. 

Förra året sa min syster att mamma sagt att min andre bror beter sig som denne bror till mamma. Dvs mamma skulle hävda att hennes yngste son beter sig som hennes yngste bror. Märk väl att jag minns inte att jag hört mamma säga det här själv, utan det här minns jag tydligt att min syster sagt. Om jag hittar något mail om det vore det en pärla, men jag tror hon försiktigt nog ringde mig om detta. Hur min morbror betedde sig mot min mamma och varför vet jag inget om, då jag aldrig sett något eller hört något själv. Däremot vet jag hur min andre bror betedde sig mot mig, så snart han förstod att jag läst min systers avtal och att jag visste att det inte stod det som han påstod att det stod. Först när han sa att jag hade fel om innehållet blev jag lite ödmjuk och sa att jag kanske missuppfattat texten och att jag ville läsa det igen så jag kanske förstod det bättre. Ja, sen började ljugandet hej vilt om att jag bara hittat på att jag läst det, och hur vi suttit på soffan och pratat och allting annat. Att förstå vad som egentligen pågår innebär att inte låta sig traumatiseras tillbaka till lullhjärna. När man börjar tro på sagor som att vår syster inte kommer ihåg att hon visade mig pappret, trots att hon kör den alternativa verkligheten med soffan och det borttappade avtalet och en hel radda andra fantasier, då har man fått en sån där lullhjärna igen. Likaså när man tror att mamma och vår andre bror faktiskt inte riktigt förstår vad som hänt, bara för att de låtsas inför alla och envar att de inte har en susning. Det är då man är långsamt på väg tillbaka in i båset. 

Man vill så gärna tro dem, att de faktiskt bara är förvirrade, att de menar väl för oss alla, och vips så ger vi dem våra hjärtan – bokstavligt talat. Vi donerar våra egna liv åt dem, utan minsta eftertanke om vårt eget. Det är så de vill ha det, att vi springer efter dem, lyssnar på alla mammas konstiga relationer till alla möjliga okända män vi fullständigt saknar allt intresse av och vi läser alla vår andre brors analyser om det politiska läget på en plats vi aldrig satt vår fot på och vi har inte den blekaste susning om vad som egentligen, på riktigt, pågår där. Allt för att han ska vara glad, för det enda som betyder något är att mamma är glad, att vår andre bror är glad och framförallt att vår lilla kära syster är glad. Vad vi själva är har vi inte tid att fundera över. Vad våra egna barn är ska vi skämmas över om vi grunnar på. De är störande objekt vi skaffat för att distrahera vårt fokus från det viktiga. Det är vad som händer om vi låter oss bli “reinforcade” med vår gamla programmering. Jag säger bara det, om du ens tänker tanken att de faktiskt inte vet vad som hände och vad de själva gjorde, då ÄR du förtjänt av att bli kallad allt fult de sagt om mig. Då borde DU låsas in på psyket, som de tycker jag borde vara på. Egentligen är jag glad och stolt att de tycker så. Att så många inte kan prata om de övergrepp de utsatts för ifrån sin egen familj, vid deras skifte, kan ju vara just för att de skäms så oerhört över att de blivit kallade så. 

Att vara i din sanna natur transmuterar dig bort från andras kontroll!

Först blev jag oerhört kränkt när min syster skrev privat till vår äldste bror att han och hon skulle ensamma sköta skiftet och utesluta oss andra två, pga att vi andra då var BÅDA TVÅ mentalt otillräkneliga. Jag hade varnat den andre brodern för att hon tyckte alla vi äldre syskon var "idioter", så detta mail blev en bekräftelse. Jag tror tyvärr att min äldste bror tyckte lite om att höra det där att han var den ende vettige, för vår syster vet EXAKT vad hon ska smickra folk med. Genom att nu få honom att känna sig som den ende vettige av oss andra syskon så har hon isolerat honom ifrån sin bror och närmaste syster, tänker hon antagligen. Därav det mailet till honom om våra andras mentala problem. 

När jag läste det förstod jag för första gången på riktigt att min syster verkligen aldrig älskat mig tillbaka. Hon visste att allt jag skrivit till dem varit sant och hon kallar mig mentalt sjuk. Det trots att jag skrivit allting sakligt och bara tappat humöret en gång, mot den andre brodern, som vägrade ta in att vår syster skrivit fel summa på bilen. Han tjatade om och om igen om att JAG ville ändra värdet jag godtagit förut, och det trots att han visste att så inte var fallet. Han visste att jag ville vår syster skulle korrigera misstaget hon gjort och den ende som inte fattade det var vår andre bror. Då skrev jag övertydligt i versaler att hon, systern, gjort ett fel. Men han låtsades inte begripa, antagligen för att jag skulle bli ordentligt uppretad över hur idiotiskt han betedde sig. Han älskar sån här gaslightning, där han börjar reta en med fullkomligt irrationella, felaktiga påståenden. Men jag ignorerade bara honom efter han vägrade bete sig och får då höra ifrån min syster att JAG är mentalt sjuk. Efter allt jag gjort för henne, och efter hur jag stöttat henne trots alla dumma misstag och slarv hon gjorde under skiftet. Fel jag hela tiden antog berodde på trötthet och vimsighet, för hon kan vara oerhört disträ och vimsig, fast det verkar inte folk tro för hon spelar så bra helskärpt.

Söndra och härska, det är det som den här formen av manipulationer går ut på. Att prata illa om alla bakom de andras ryggar och få alla att tro att just DE är speciella. Hon låtsades vara min bästa vän igen, efter att hon ignorerat mig i år och dar, och pratade om allt sånt hon trodde jag skulle gilla när hon ringde. Hon ringde aldrig mig annars. Hon ringde inte ens mig när jag var döende och ingen visste om jag skulle överleva. Så nu är hon min bästa vän och bryr sig? Jag blev minst sagt förvirrad, men jag orkade inte ifrågasätta. Vem orkar vara paranoid, som mamma verkar tro att jag är? Ja, hon skrev förstås att HON var paranoid emellanåt och det kan jag hålla med om. Hon är alltid paranoid och det är för att hon övertolkar allting andra gör. Hon antar för mycket, drar egna slutsatser, lyssnar på skvaller och hetsar upp sig själv i största allmänhet. Det måste vara skrämmande när man inte förstår vad som händer omkring en och man tolkar det helt knas. Jag försökte faktiskt ignorera att jag fortfarande tyckte min syster betett sig konstigt väldigt länge, t ex förnekat till sin man att hon visste jag varit sjuk och legat på sjukhus, eller vad hon menade med det. Det var bara konstigt. Hon har gjort mycket konstiga saker länge. 

Man ger alltid de man älskar många chanser att följa en högre spirituell väg!

Min syster har uppfört sig otrevligt och konstigt och sårande länge. Jag hade liksom tappat hoppet för henne redan hösten 2011, så jag kallade skiftet “sista chansen” för henne. Det var dels hennes sista chans att visa att hon inte bara fejkade när hon “brydde sig om pappa”, dels var det sista chansen om jag ens skulle upprätthålla nån relation med henne. Det var inte arvstvisten som fick mig att bryta förbindelsen med dem, utan det var en process som påbörjats redan första gången någon av dessa individer traumatiserade mig med sina sjuka lekar. Deras konton var så att säga nere på minus sen länge och behövde rejäla insättningar för att inte helt dras in!

Arvsskiftet påbörjades EFTER jag bestämt mig för att jag inte ville åka på fler fåniga sammankomster, någonsin, med de här personerna. Det var den helsjuka festen de ordnade som var den sista droppen. Jag spelade med en sista gång, men “no more”. Jag var så arg på min man för att han inte frågat mig först innan han lovat min andre bror att köpa maten och laga den, till den fest mina syskon skulle “ordna” åt mig. Hade vi varit rika hade jag kanske inte blivit så arg, men strax innan festen, bara några veckor innan, hade jag talat med dem om hur förbaskat dålig ekonomi vi började få. Jag sa vi var luspanka, fullkomligt bankkrutt. Då gick en till bil sönder, vi nyligen lagat för 15 tkr, pga att jag skulle ställa upp och åka bort till pappa, på deras order. Strax efter ville min andre bror att vi skulle köpa en ny bil för imaginära pengar. Han behövde hyra den och han ville inte hyra dyrt av biluthyrningsfirmor. Så min man och hans far rusade iväg och köpte en ganska dyr bil, som vi nu är skyldig svärfar för, och min bror fick hyra den för samma summa den absolut billigaste firman hyrde ut bilar för. Fast sen körde han så mycket med den att alla reparationerna vi fick knappt täckte hyran. Det är slitsamt för bilar att köra länge på branta bergsvägar, så då blir det så. 

Jag minns inte allt som vi fick laga på den, men bilen var i bra skick när vi lånade ut den och i uselt när vi fick tillbaka den. Tack vare att pappa sen dog kunde jag laga den, men svärfar har ännu inte fått sina pengar. Det skulle min man ordna för det var hans bil. På min överaskningsfest fick jag veta att bilen “var till mig”, fast det var den ju inte och jag har redan en bil, som jag också kunnat laga nu tack vare att pappa dog. Vad hemskt det är, men så är det. Vi var fattiga som kyrkråttor och när mina syskon och mamma ska bjuda på överaskningsparty åt mig så ska vi själva betala maten. Det är just det som är så himla sjukt som förstärker programmeringen om hur mycket mindre man är värd än de andra. De är alltid generösa och givmilda, allt de gör är så fint och storsint. Bilen var inte köpt av min svärfar, utan av min andre bror, och det var inte en bil till min man, utan en gåva till mig. Alla andra biluthyrare, utom den allra billigaste jag kunde hitta, hade tagit dubbla priset för den resa de gjorde med bilen. Det är för att de vill gå lite med vinst när de hyr ut. Så hur kan det vara en gåva till mig? Det var inte det jag blivit lovad av min andre bror på min födelsedag, utan något han ville ha själv - en bil att köra runt med när han var hemma i landet. Men för alla utomstående låter det så generöst och storslaget – hur min bror hjälpte mig köpa en ny bil. Kanske tror han själv att det var oerhört snällt av honom, men jag tycker det var oerhört snällt av min svärfar och make att så snabbt få fram en bil till dem och låta dem hyra den för självkostnadspris.

De flesta, som känner mig, ger mig rosor på min födelsedag!

Själva har vi aldrig haft möjlighet att hela familjen resa över Atlanten, medan min bror och hans familj brukar få sina resor sponsrade av våra föräldrar. Jag har hört rykten om att vår mamma hjälpt dem mycket mer än vad jag känner till, men jag känner till att sommaren 2012 gav mamma dem 15 tkr till ett läger åt deras ende son. Visst får hon lov att bara ge sina favoriter, men det känns fult när hon inte kan göra detsamma för alla barnbarn. Det sägs dock att såna här gåvor är för att ha fortsatt kontroll över sina “förlängningar”. De patologiska vill för alltid tvinga in sin avkomma i deras förvalda roller och ha dem tillgängliga vid behov. Det är vanligt att de dolt hjälper de utvalt "duktiga". Ibland går sånt fullkomligt till överdrift, där hus, bilar och räkningar sponsras åt en, medan föräldern saboterar för andra. En gång undanhöll mamma ett värdepapper för mig så jag fick ut tusentals kronor mindre än min syster fått. Det var en gåva från pappa och hon skulle agera brevbärare, men valde att sabotera. Ursäkten är förstås att "det var för mitt eget bästa". 

DEL 2

Om någon bryter sig loss och vägrar lyssna mer på mind-fucket så brukar ganska omgående en sån förälder försöka muta sitt olydiga barn. Jag blev mutad med en resa till Turkiet jag ignorerade. Funkar inte det så finns det en hel rad andra metoder, som min mamma testade en del av förra året. Hon försökte använda mina barn, genom att plötsligt komma ihåg att leta upp ett hundhalsband hon fått av min yngsta dotter och lovat lämna till oss i över ett år, vilket var då ungefär vi insåg hon inte tänkte hämta tillbaka sin hund vi passat “ett par veckor”. Då hade hunden varit ett par månader hos oss och nu har hon varit i över två år hos oss. Det var enda gången jag svarade på hennes mail. Jag skrev “skicka” på hennes fråga med två alternativ. Inget mer. Sen kom halsbandet och inget mer kom ut av det kontaktförsöket. Det är dock länge sen jag fick några mail själv då jag kom på hur jag skulle slippa dem. Telefonsamtalen upphörde också såsmåningom. Det hade inte varit något på ganska länge när jag råkade svara en gång på hösten och det var hon. Hon sa ingenting om det här och gick på som om inget av det fullkomligt sjuka hon spritt omkring om oss hade blivit omkringspritt. Kanske för att hon alltid spritt sån dynga om mig? Tänker nu på utskällningen ifrån min mormor på oriktiga grunder och det att min faster-gudmor verkade tro att det var mitt ansvar att betala skadorna som min andre bror åstadkommit på grannens höns. 

Kanske nån i min familj sagt att det var “min hund” som dödat hönorna, och därmed insinuerat att det var mitt fel på något vis? Det var juridiskt sett mammas hund, då hon var den som köpte hunden åt min bror, men han var inte myndig när han fick den. Så varför säger alla alltid att det är “min hund”? Jo, för efter ett kort tag tröttnade han och sa till mig att jag fick hunden. Då var jag 15 år och fortfarande långt ifrån myndig. Likaså när hönsen skadades och dog, så var jag omyndig och fortfarande har jag ALDRIG skrivit över hunden på mig. Hunden har aldrig bott hemma hos mig, utan alltid hos mina föräldrar, så varför tror alla människor att hunden är min? För att min mamma och min andre bror och en massa andra släktingar envist upprepar detta mantra. Jag tog hand om min brors hund, som mamma spontanköpt åt honom, när han en dag ville ha en hund. Visserligen kände jag som om hunden var min, men mamma köpte den till min bror och den stod aldrig skriven på mig och hunden bodde aldrig i mitt hem. Hur blev då hunden MIN? Folk är fullkomligt knäppa – och otroligt lättmanipulerade. Den som bryr sig om ett djur och sköter om det ska sen ta skulden för all skit som den verkliga ägaren hittar på med djuret, som den som bryr sig inte kan hindra? Hur sjuk är man inte om man tänker så? Så tänkte prästen som begravde min far. Det var den andra skiten han gjorde den dagen begravningen var. Den första skiten var när han rakt ut sa att pappa inte skulle komma till himmelriket, för han trodde ju inte på Jesus Kristus. Jag tror inte heller och ändå KOMMER jag ifrån himmelriket. Hur förklarar prästajäveln det? Antagligen för att hans himmelrike inte alls är himmelriket, anar jag.

Vi har styrts av påstådda Gudar och auktoriteter länge nog!

Det finns många boningar innan du kommer ut ifrån det här matrixet och först när du LÄMNAR matrixet kan du komma till det jag kallar himmelriket. Det är en förunderlig plats där jag är allt, ser allt, vet allt. En underbar HEL känsla där jag verkligen är större än hela universum, som befinner sig inne i matrixet. Jag önskar alla människor hade detta minne, som jag har. Även om jag vet att det inte är ett levande minne, då alla minnen före vår nerladdning hit deletas senast vid 5 års ålder, men det är ändå ett kort inspelat minne av ett minne, som jag klokt nog stoppade undan, säkrad ifrån raderingen, när jag var 5 år och visste den var nära förestående. 

Jag var så klok att jag förstod att aldrig någonsin nämna det här minnet för någon person när jag var liten. Det just för att jag visste att om jag pratade om sånt här skulle de vettlösa verkligen låsa in mig på psyket. Såna där vettlösa som min mamma då, tänkte jag på. Hon jobbade med psykiskt sjuka, men talade aldrig med mig om vad hon gjorde, och ändå visste jag vilka personer de hade inlåsta där. 40 år senare så bekräftar hon sen för mig att jag redan som 5-åring hade rätt.  Där på psyket satt folk som talat med utomjordingar, blivit bortförda eller vad hon nu råkade nämna för övernaturliga upplevelser de hade haft. Var de verkligen sjuka eller hade de bara råkat ut för något helt sjukt? Är det fullt friskt att inte reagera om man råkar ut får något helt sjukt? Vore det inte friskt att bli sjuk om du råkade ut för något helt sjukt? Det finns många som anser det och som anser att anledningen så många är psykiskt sjuka, deprimerade och självmordsbenägna är egentligen för de råkat ut för något helt sjuk. Det sjuka de ofta menar de råkat ut för är kanske inte så ofta något så spännande som utomjordiska kontakter eller annat övernaturligt, utan oftast psykning från en sadistisk psykopat som gjort så att de förlorat förståndet.

Det finns psykopater som tycker om att plåga människor fysiskt, men det största lidandet uppnås genom psyket. Så inte ens de som gillar att slå andra njuter riktigt om de inte samtidigt kan känna deras ångest, skräck och ängslan. Då blir liksom njutningen så mycket större hos den störde psykopaten. Vår värld kramar psykopater och slår på ärliga människor. Därför hamnar så många ärliga människor i svåra situationer som leder till oerhörda prövningar och år av förtal och trakassering från dessa äckliga psykopater. Alltför många sympatiserar med psykopaterna, tycker synd om dem och skyddar dem mot alla dessa elaka “sanningssägare”. I dessa “möjliggörarares” värld är det dåligt och elakt att avslöja psykopatens hemligheter, därav att min svåger KLISTER orerade så mycket om hur fräckt och oerhört hemsk det var just att jag lagt ut min ed så vem som helst skulle rent hypotetiskt se den på YouTube. Att jag anonymt avslöjade vad han och hans fru höll på med var liksom inte bra, för han måste skydda henne. Det är hans uppgift att omintetgöra allt hot mot henne, för han tycks agera som en sån där “enabler” eller på svenska “möjliggörare”. Det är oftast papporna som är möjliggörarna, de som utför en massa övergrepp mot de utsatta barnen. Precis som min pappa slog mig på mammas order. Mammorna är då vad man brukar kalla “narcissist”, en omogen karaktär utan empati för andra, som spelar olika roller för att binda människor till sig och kontrollera dem. 

Män förvandlas till kalla stenar efter att ha förhäxats av Medusas blick!

Bästa kontrollmedlet är att få folk att tro att de behövs och att de just skyddar narcissisten. Naturligtvis är det lika ofta en manlig narcissist, men jag tror att det då inte är lika vanligt att den möjliggörande mamman slår sina barn för att mannen säger det. Då tror jag att antingen slår mannen somliga barn, eller så har han gjort sitt barn som en förlängning av sig själv. Den andre brodern har en son som är som en förlängning av sin pappa. Han spelar hela tiden en liten, ung och mörk kopia av sin far. Det är därför pappa var så kär i den där gossen, för han är en förlängning av pappas favoritson, min andre bror.

Möjliggöraren är således under den sk narcissistens förtrollning, under dennes makt. Narcissist är något jag märkt folk kallar de mer charmiga psykopaterna, som oftast är ganska framgångsrika, men rätt krävande för sin omgivning. Ingen är den andre lik så oftast är det svårt att veta då många människor kan bete sig illa, utan att för den skull vara lögnare hela tiden. En narcissist är alltid en lögnare och du kan aldrig tro på något den säger att det är helt sant. Det kan vara en berättelse där bara några få grundläggande fakta är utbytta. Som t ex berättelsen om hönorna. Det är sant att den hunden dödade några hönor i den byn för just den kvinnan. Men sen byttes några detaljer ut, där den älskade sonen inte längre var skyldig, utan hans fåniga lillasyster. Sen gjordes vår pappa till hjälten, som ädelt ersatte kvinnan för sin förlust. Vem hittade på den historien? Visste historieberättaren sanningen eller hade hon bara tänkt att det var “min hund” så då måste det vara mitt fel också? Jag misstänker faktiskt att min faster, som visste mycket väl att det var just den hunden som gjort skadan, alldeles själv hittade på den historien, där jag blev skyldig och pappa hjälte, fast hon fullkomligt visste att jag gett pengarna, när pappa vägrade betala. Dvs jag tror att min faster “fucked me up” genom en narcissistisk självisk lögn. Det hon sa till mig i sitt telefonsamtal sa mig att hon ville inte att hennes vän skulle veta att pappa vägrat betala pengarna, så jag tog hela mitt studiemedel och gav till pappa att ge till grannen.

Jag brydde mig inte om grannen trodde pengarna var från mig eller pappa, men det som gör mig riktigt sjukt arg är när jag får veta att min faster skyllt på mig för att hunden var lös. Varför ljuger hon om det? Hon visste mycket väl att det var min bror som släppt löst hunden. Hon var där, jag var där, min bror var där, pappa var där och till och med lillasyster var där efter det hänt. Hela hopen visste att det inte var jag som gjort det, men jag anar att grannen var så upprörd att hon inte kunde tänka. Hon förstod att något barn till pappa släppt lös hunden och att det barnet sen vägrat betala för skadorna. När min faster i vanlig ordning tjatade på om “min hund” antog kanske grannen att det barnet var jag? Men alla gånger hon och min faster ältat det här genom åren, för min faster ältar precis som jag gör saker och ting, varför har aldrig min faster rättat sin vän och sagt att det var min andre bror som släppte lös hunden? Jag VET att min faster egentligen visste det, så varför låtsades hon det var jag? Det är väl så programmeringen, förtrollningen, fungerar. Jag har ju hört samma faster börja tala om en händelse där min andre bror är inblandad och så snart som hon börjar bli arg börjar hon istället skälla på min äldste bror. När jag rättar henne blir hon arg på mig och säger att det ÄR min äldste bror som betett sig såhär illa, som hon återger. När jag igen säger att han var ju inte ens där, det var ju min andre bror som var där, så lugnar hon sig lite grann, stannar upp och tänker till. Förvirringen syns tydligt i hennes ögon och så inser hon att det kunde inte varit den äldste. Sen säger jag att den äldste aldrig skulle kunna göra något sånt, att han är så snäll och det är typiskt den andres beteende. Då sitter hon tyst och förundrad en liten kort stund och så fortsätter hon sin berättelse. 

Förvirrat uppvaknande ur den hypnotiska transen av psykiska vampyrer!

Det är så det ter sig när en människa vaknar upp en stund ur hypnosen. Hon såg verkligen i sitt inre hur min andre bror transmuterades till min äldste bror, så hon var tvungen att övervinna den illusionen. Det syntes tydligt hur svårt det var för henne att göra, men hon lyckades med hjälp av logiskt tänkande ett par ögonblick. Det är dessa logiska ögonblick man måste unna sig när man känner att dessa manipulerande förtrollare får en att se saker som inte finns där. De är mästare på att plantera falska minnen och få oss att tro att jag, hans lillasyster, var den som orsakade stora hönsdöden i byn, när det var jag som förbjudit min ofelbare bror att släppa lös hönsdödaren.

Det är dessa falska minnen som får en att tro att kattungen själv sprungit fram till hunden, som dödade den, och inte att det var allra yngsta lillasystern som gav hunden kattungen. Fast jag såg det själv, och direkt sa till min andre bror att nej, kattungen sprang inte självmant till hunden, så är det det han valt att tro. Min lillasyster befann sig för böveln på andra sidan huset, MED kattungen, för en dryg minut sen så hur i helvete hann kissekatten runt hela huset, alldeles på eget bevåg, så snabbt och utan att vår syster ens försökte stoppa den? Fullkomligt absurt antagande, med det han direkt trodde på, fast jag kom ut och såg hur hon ställde sig upp efter att helt klart satt fram kattungen direkt framför nosen på hunden. I nästa stund flög ungen i luften och i nästa dog den. Den skulle ändå lämnas tillbaka till vår yngre faster så jag antar den förbrukat upp sin funktionalitet för min syster. Iallafall är det så som de säger att de patologiska tänker, att de kasserar djur och människor de inte längre har bruk för. Jag har inte längre något nyttovärde för min syster längre, så kanske det är därför hon nu “kasserat” mig? Mamma verkar mindre angelägen att släppa iväg en av hennes tillgångar för vad som brukar kallas “narcissistic suply”. Man jämför det med föda, att narcissisten behöver energi ifrån andra som den samlar runt sig för att alltid får tillgång på sån. Det vore verkligen hemskt om man vore narcissist och om man suger ur andra människor.

Det finns en del saker som de brukar ibland tillskriva narcissister. De menar att de tar upp för mycket av samtalet och suger ut energin ur andra. Det tycker jag är en löjlig tolkning av psykopati och speciellt narcissism. Det beskriver mer aspergare än narcissister. Suger ut energin, fast inte kanske genom att prata ihjäl folk, gör narcissister. De bara gör det med några förödande kommentarer, rätt under bältet. Att prata andra trötta är lika tröttsamt för den som pratar. Den som tror att “pladderkvarnar” stjäl andras energier fattar verkligen noll. Det är oerhört krävande att vara på topp och sprallig, och hitta saker att prata om som kanske kan vara någorlunda intressant. Det är som att vara radiopratare och det blir oerhört stressigt. Tänk om den man pratar med tycker man är tråkig, inte förstår eller lyssnar tillräckligt? "Jag måste vara roligare, mer tydlig." Nej, det är verkligen inte någon energislukande aktivitet att vara hyper och prata för mycket, men jag är säker på att de flesta hatar mig för att jag är sån. De ogillar mig säkerligen och skickar ut negativa vibbar, som ger mig mer ångest och gör att jag försöker mer och mer. Det är därför jag HATAR sociala sammankomster. Vem vill bli hatad - förutom psykiska vampyrer förstås, som inte bryr sig om de är älskade eller hatade? Jag menar förstås riktiga ursprungliga människor, som är uppkopplade till källan. Ingen av oss vill bli hatad kan jag lova!

Fördömandet från andra är dödande för en levande kärleksfull själ!

Jag brukar inbilla mig att folk tycker om mig, men jag tror jag ljuger för mig själv. Det är för att man tror att det man själv känner i sitt hjärta känner andra tillbaka. Så är nämligen fallet på andra platser, men inte i den här världen. Det här är en helt annan värld där man ska “passa in” och vara precis som “alla andra” för att inte stötas ut ur flocken. Kärnan är nämligen att människor på den här planeten i långt och mycket är väldigt nära djuren. Inget fel på djur, men om man inte passar in i flocken så blir det väldigt otäckt om man är människa. Samma som i en djurflock. Det finns människor som inte verkar ogilla mig, men jag tror det är för att de inte känner mig. De har bara mött mig lite hastigt och vi har skrattat lite om ditt och datt. Jag tror min syster hatar mig väldigt mycket, just för att jag pratade för mycket med henne när hon var liten. Hon tyckte säkert att jag aldrig lyssnade.

Mina barn tycker säkert också samma sak, att jag pratar för mycket och inte lyssnar, och kanske de hade gillat sin mer tystlåtna moster om hon inte varit så elak. Min syster verkar ha retat sig oerhört på min äldste son. Jag fick först en dotter, och min syster fick bli gudmor, sen fick hon en son 3 år senare, och jag blev gudmor till honom. Tyvärr har jag aldrig fått lov att passa honom när han var liten eller ha honom på övernattning när han blev gammal nog för det, så jag känner honom inte så väl. Jag vet inte ens var han bor, för ingen har gett mig adressen och det hade de väl gjort om de velat jag skulle haft kontakt? Men strax efter min syster får sin son så får jag också en son, dvs det blir lite som en tävling kan jag tänka mig för den som ser så på saker. Jag vet inte, för jag tänker inte så. Men jag har hört att dessa narcissister ser ALLTING som en tävling och eftersom mamma alltid sagt att pappa bara bryr sig om pojkar så kanske min syster ville vara den med pojken av oss två. Att jag fick en pojke också gjorde ju att jag ledde med en flicka. Sen gifter min syster till sig två flickor, som hon låtsas är hennes egna fast de var ungefär 10 och 13 när hon gifte sig. Hon t o m försökte få mig att skriva in dem på min minnessida efter pappa, som HANS barnbarn. Men långt innan hon får dessa bonusbarn så har jag fått min andra pojke och min andra flicka. Dvs hur vi än vrider på det så leder jag – med en pojke. Enda lösningen brukar vara att nedvärdera hela familjen, när fel familj producerar flest avkomma. Det brukar vara narcissisternas policy.

Många “syndabockar” i såna här familjer får stora egna familjer och i nästan varenda fall jag studerat har de fått klara sig mer på egen hand än sina bortskämda syskon, som antingen bara har få barn eller ofta inga alls. I min familj fick vi syndabockar först barn av alla. Vi hade två barn var mellan 1991-1994 och lillasyster hade sin enda son 1994. Det medan den andre bortskämde hade inga barn och var singel. Trots det såg vi när vi själva gick igenom de papper som var kvar i pappas hus att andra sonen fått MER pengar den tiden än vad vi fick. Det tyckte jag var lite märkligt. Hur kan han behöva mer pengar som saknar familj att försörja? Det blir väldigt tydligt att pappa inte överdrev om det där med tiggandet om pengar och att hans irritation för att hans favoritbarn aldrig blev vuxen nog att sköta sig själv hade en god grund av många års tiggeri bakom sig. Det där med den andre sonens tiggeri är något som fler i familjen diskuterat. Enligt mamma tiggde alla, utom jag, fast det hade hon säkert ifrån pappa. Hon sa det var bra att tigga förstås, och att jag var korkad som inte tiggde. Eller, det var det hon MENADE med det hon sa, så inte ordagrant. Även lillasyster tjatade en hel del om hur mycket pengar som hon trodde den andre brodern fått som vi inte kände till. Därför är jag lite skeptisk till att hon skulle tagit bort papper åt honom, men man vet aldrig. 

Charmörer trollbinder de vildaste bestar att bli som tama små valpar!

Ibland kan folk spela ovänner för att få andra att tro att de inte samarbetar. Det är faktiskt en mer vanlig strategi än vanliga godtrogna mesar - som en annan - känner till, har jag hört sägas. Hugaligen sicken hemsk värld. Iallafall vet vi att hon också hittat 100 tkr på vår andre bror, men valde att inte ta med det på sin lista, för hon hittade inget på kontoutdragen eller något inbetalningskort. Det gjorde inte vi heller, men vi hittade ett tiggarbrev om de här pengarna och en summering där de 100 tkr var med som balans åt våra andras gåvor. Det konstiga med den var att pappa ringde mig medan jag fortfarande var gravid och sa att jag måste ha en bil som vi fick plats i och att alla mina syskon redan fått en bil.

Han var mycket bestämd att bilen inte fick kosta mer än en viss summa så det blev ingen “air conditioner” till vår stora fasa. Men på det pappret ingick de här 100 tkr från året EFTER jag fick bilen och det var konstigt. Min andre bror fick en bil redan 1996 har jag för mig. Kanske stod det så för att pappa köpte tillbaka den bilen och sen återigen kompenserade upp brorsan med de där nya 100 tkr? Iallafall stämmer inte hans summeringar om man tar bort 100 så det finns säkert ett uttag någonstans från hans konton, vi har bara inte just det utdraget. Vår bror vägrar erkänna att han fick 100 tkr till huset i USA och någon har strukit över summan med ett streck, utan att ändra slutsumman. Det var ju också han som helst av alla ville bli av med gåvolistan och han som mest mobbade mig för att jag ville veta vart en summa jag inte kände till kom ifrån och som vår syster vägrade visa mig. Hon visade mig inte förrän jag frågat efter det säkert tre gånger och minst i tre veckor och då med en stor dramatisk gest med medföljande irriterad uppsyn, ungefär “suck vad hon är jobbig”. Det är så man gör efter man sagt, bakom ryggen, till publiken hur jobbig den här personen är som frågar om ALLTING och vägrar ta några svar som godtagbara. Eller har jag tjall på min synska ledning? Tyvärr brukar jag ha rätt när jag känner sånt här om andra och många gånger har det jag märkt folk tänker om mig visat sig stämma. Verkligen störande. Folk skiljer sig precis efter jag plockat upp det ifrån dem bara genom en kort stund hos dem. Människor jag knappt känner och alltså inte kan veta om de är såhär alltid eller om det är något speciellt. Jag bara vet att det här är slut, nu kastar hon ut honom eller han kör ut henne. Jag har förutspått fler separationer än jag orkar komma ihåg. 

Ibland känns det nästan som om jag förbannar folk, för de verkligen hamnar i just såna trångmål jag förutspått åt dem. De förlorar allt de håller kärt i värsta fall. Jag har inte kollat upp alla jag blivit förbannad på, men jag har aldrig i hela mitt liv upptäckt en människa som inte på något vis drabbats om de gjort mig riktigt förbannad. När jag första gången råkade förutse en persons fruktansvärda död så var jag skräckslagen när det så ordagrant blev som jag i vredesmod sagt. Många råkar bara helt enkelt sabba sina liv så grundligt att man kan inte fatta hur de lyckades. Allt efter de gjort mig riktigt jävligt förbannad på dem. Det finns några saker man aldrig ska göra mot mig, först aldrig hota mina barn och sen aldrig skada mina barn eller något som betyder mycket för dem och sist ska man aldrig göra någonting mot min familj som på något vis kan skada oss. Och jag menar på något vis. Att springa runt och ljuga om oss är alltså ingen bra idé. Den som jag känner som sist gjorde ett stort väsen av att göra det har förlorat allt han höll kärt. Verkligen allt. Först lämnade hans fru honom. Sen förlorade han sin nya flickvän, vapenlicensen, firman och sen sin frihet. Han sitter i fängelse alltså. En snubbe sköt grabbens katt och jag blev förbannad och förbannade hans käraste ägodel, hans bil. Strax efter kraschade han med den och försäkringsbolaget vägrade betala ut något. Det är ett par av de lite lustigare förbannelserna som uppfyllts, därför att i båda dessa personers fall så fanns ett villkor på förbannelsen. Ungefär som när jag gjorde eden. Om man LJUGER så infrias förbannelsen och tyvärr så svarade min syster med att ljuga, så även om hon inte rakt ut svor eden så svarade hon på den förbannelsen med en stor, fet lögn, nämligen att hon aldrig sagt något osant någonsin under skiftet och det hade hon bevisligen.

När man faller för frestelsen är man i ormens grepp!

T o m sånt som hon BEVISLIGEN måste känt till varit osant, som det där med att en mäklare sagt att fastighetsmarknaden varit oförändrad i över 20 år. Det måste hon ju bara fatta var svinlätt att kolla upp. Så hon ljög och nu har hon dragit en förbannelse över sig. Inget jag kan göra något åt och inget hennes hotande KLISTER kan göra något åt. Han ljög ju också och eftersom jag egentligen utmanade dem alla, med en påföljande förbannelse för den som ljög, ligger han illa till. Han svarade ju med att påstå en lögn om mig så han är nu också förbannad. Verkligen sorgligt att människor gör så mot sig själva. Jag bad min syster att sluta tramsa och ta chansen att säga sanningen nu. Men hon ville spela Allan och visa hur duktig hon är. Oj, så duktig hon är, oj oj oj vad bra. Vad tänker hon dra på sig för något får framtiden visa. Förbannelsen löd “det värsta HON kan tänka sig”, eller i hans fall då vad HAN kan tänka sig. Det man håller som allra kärast, tror jag också jag nämnde att man skulle förlora om man ljög. Vad kan det vara? Ingen som vet, ingen som vet. Vet inte jag, vet inte du...

En sak till om förbannelser. De verkar inte inom någon bestämd tidsram har jag märkt. Vissa infrias direkt, på bara några dagar, andra under längre tid med flera olika steg. Ju mer vag och omfattande förbannelse, ju längre tid brukar den ta på sig och ju mer olika moment kan man se i den. Vissa förutsägelser jag gjort, som skilsmässan av han som förlorade i stort sett allt han höll kärt, tills han hamnade i fängelse, hade jag en tidsgräns på som jag sen kollade upp att den följts till pricka. Om jag vore lika knäpp som de där verkligt knäppa lögnarna är hade jag kunnat bli lite inbillat omnipotent av sån pricksäkerhet, men det var kanske bara mer tur än skicklighet. En förbannelse måste man verkligen vilja, en förutsägelse vet man bara. Jag kan säga att skilsmässan var mer förutsägelse, nästan en välsignelse åt hans fru, än en förbannelse. Hon var ett riktigt svin mot mig, men såna är möjliggörarna. De behandlar andra kvinnor som deras lögnaktiga, narcissistiska karlar ljuger om väldigt illa. Jag hade lagt besvärjelsen på henne att hennes fjäll skulle falla från hennes ögon och hon skulle se klart det hon inte såg nu. Antagligen blev det så. Det fanns t o m en dröm med hennes kollegor från jobbet och en underlig drömstad i värsta sjuka drömperspektiven mot kolsvart bakgrund. Hela drömmen var ytterst surrealistisk och budskapet att hon skulle börja se snart. Sen skilde hon sig och vad som än hände så fattade hon till slut för hon ändrade omedelbart sitt efternamn tillbaka till sitt flicknamn. Inte många gör det när de varit gifta mer än 10 år och har barn ihop. Jag väntar mig inga ursäkter, men jag hoppas hon bad en del andra i staden om ursäkt. Det borde hon verkligen göra om hon inte gjort det. Man skäller inte på folk för saker de inte gjort, för att en lögnare påstått det.

För att kunna utföra en förbannelse krävs en viktig detalj. Man måste verkligen vilja den med hela sitt hjärta. Om man verkligen vill veta sanningen om en sak kan man göra en förbannelse. Man kan säga t ex att om det är sant att den här personen aldrig menat något ont välsignar jag den till ett lyckosamt liv, om det är sant att den avsiktligt försökt skada mig och min familj så förbannar jag den och allt den tar i kommer att falla sönder tills ingenting är kvar och hans liv är i spillror. Det var väl ungefär den jag sa till han som sitter i fängelset, vilket gjorde att jag fick mitt svar och att jag förstod att det verkligen hade rört sig om en narcissist. När jag beskrev vad han gjort fattade min äldste bror en sak – snubben var opålitlig och det var bäst att hålla sig borta. Min andra bror förstod dock precis alltihop, varför han ljugit om mig för sin fru och varför han höll på och betedde sig så underligt. Han var en narcissistisk charmör som samlar mer narcissistisk föda genom att lura till sig lite mer energi från alla som verkade bry sig om honom. Det var bara det som det handlade om och det fanns ingen sanning i något av det han sagt. Han ljög för sin fru, för sin bäste vän och han ljög definitivt helt och fullständigt för mig. I och med att förbannelsen infriades till punkt och pricka kunde jag lägga hela den sorgliga erfarenheten till historien. 

Vår verklighet byggs upp av våra känslor och intentioner!

Den här historien nu handlar dock inte om charmörer, utan om vanliga simpla bedragare, som försöker lura människor att ge upp sitt eget tänkande för att få några hundratusen mer än andra. De bor i en lägenhet som kostat 4 mille och de tycker de behöver en sommarstuga de nästan aldrig använder. Tror de behöver SÄLJA den. Med gården kan det bli nån miljon till, eller mer åt dem då. Jag blir förvånad om jag får någonting mer just nu. Får jag det så har advokaten skött sig, får jag det inte antar jag att advokaten antingen ger allt till min syster eller att han tar allting själv. Det är en chansning att begära en boutredare och det kan ha blivit billigare att ha gett dem stugorna, men det hade varit fel. Och jag tänker inte understödja deras sjuka lekar mer. De kan faktiskt ta och FUCK OFF de där två bortskämda skitungarna. 

Kärlekens Cirkel