Disclaimer

All content on this blog is fictional and any resemblance with actual events are purely coincidental. When you choose to read this blog you also agree to not get offended or try and use any content to defame me as a person or anyone connected to me. If you cannot commit to this agreement you are violating the agreement you agreed to by reading this blog. I repeat that by the act of reading this blog you are committing to this agreement of not getting upset or using content in a way that could be considered an act of aggression. If you cannot follow this agreement I urge you to not read.

lördag 20 april 2013

Psykiska vampyrer

Detta ämne hörde jag först talas om från Michael Tsarion 2006 och det finns nog lika många vinklar på det som det finns dåliga relationer. För en relation där den ena suger musten ur den andra handlar i slutändan om vampyrism - ifall den ena bara blir ärtigare och piggare vill säga. För ibland kan ju bägge bli trötta och utkörda mitt i livets alla måsten.

Sommar vid stranden

När jag växte upp så fick jag rollen av stöttaren efter vår lillasyster fötts, dvs jag skulle se till att mina syskon fick det de behövde av uppmuntran och självförtroende. Såhär i efterhand känns det mer som om de skulle ha mina energier. Sen upprepade jag samma mönster med vänner och pojkvänner. Naturligtvis trivdes jag inte i några av alla dessa relationer för jag var bara ett bihang som skulle se på när alla andra utvecklades och uppfyllde sina önskningar. Det var till och med så att jag assimilerade deras önskningar som mina och det trivdes jag inte heller med.

Det jag gillade att göra var helt otänkbart att ens gå i närheten av och otroligt löjligt under hela min uppväxt från mellanstadiet och upp. Jag gillade att designa, skapa, sy, sticka, virka, måla, teckna och jag tyckte om att göra det vackert i föräldrarnas trädgård när jag blev äldre. Mycket var små projekt jag gjorde i hemlighet och om någon frågade så ville jag inte svara eller svarade jag bara jakande på deras första bästa antagande. Det enda jag kan tänka mig som anledning att jag skämdes så för allt jag tyckte om att göra var för att min familj tyckte det var trams. Den enda som kanske tyckte nått var kul med det jag gjorde var förstås lillasyster, men inte på långa vägar så som jag älskat samma saker när jag varit i hennes ålder. Ganska tidigt började jag tycka hon var otacksam.

Mina vackra dockkläder

Mitt största projekt var att virka hundratals egendesignade dockklänningar. Jag började redan i 12-årsåldern och fortsatte i 6-7 år att virka så snart jag hade lite tid över. Vid 19 år sydde jag mest romantiska barockklänningar till dockorna, som jag själv designat. Ungefär vid den tiden lånade jag ut mina virkade klänningar till min lillasyster, fast hon fick bara låna för de var egentligen gjorda åt min egen dotter. En dag frågade hon om hon kunde ge bort någon klänning och tyvärr svarade jag att ifall det är någon vi inte tycker om så kanske vi kan det. Sen gav hon bort allihop. Jag försökte få henne att hämta tillbaka dem, för dem var inte hennes att ge bort, men hon vägrade. Vår mamma vägrade också för bara någon månad tidigare hade min syster gett bort födelsedagspresenten jag gett henne till samma flicka och mamma tänkte inte göra bort sig igen. Klänningarna var värda tiotusentals kronor av tid och material, men framförallt av min kärlek till min framtida dotter. Presenten var ingenting jämfört med dem.

Jag fick aldrig tillbaka mina klänningar och min syster bad aldrig om ursäkt. Jag tror hon tyckte det var roligt att se mig så ledsen och gjorde det med flit för att såra mig. Hela hennes liv hade hon alltid fått allt hon ville och ifall hon hittade på något bus fick jag skulden. Ingenting var hennes fel, så när hon hade gett bort sin present för att reta mig och mamma höll med mig var det nog första gången. Så hon hämnades genom att ge bort det dyrbaraste jag hade - mina egna barn. För det är ens barn allt som man skapat genom sin kreativitet. Jag älskade dem klänningarna och såg framför mig hur en dag mina egna flickor lekte med dem. Jag fick två flickor och även om jag hann göra ett tiotal nya klänningar till dem kändes aldrig något så kul längre som det gjort då. Ifall det var hennes uppdrag att suga musten ur mig så lyckades hon. Och hon lärde mamma läxan att aldrig ta mitt parti, för då gjorde hon något ännu värre.

Jag själv vid 16 år

Än idag berättar min syster historier om sin svåra barndom, där jag var en oansvarig tonåring som släpade omkring henne på suparfester. Varje gång jag hör henne skröna, med släkten omkring, känner jag hur min energi bara rasar. Vilka fester? Jag passade min syster hela tonåren och tidigast att jag kom ut på disko eller någon enstaka fest vid 16. Det var inte förrän jag var 18 jag kunde gå ut när jag ville, om någon annan körde. En gång hade några familjer i kvarteret en kräftskiva och min gamla klasskompis bjöd in mig. Min syster ville följa med så då blev jag tvungen att ta med henne. När vi kom hem igen var hon klart berusad. Tror hon var bara 11 år. När hon berättar den historien låter det som om det var en fyllefest med ungdomar och inte barnfamiljer. Att hon smög i sig folks drinkar när de tittade bort blev då mitt fel - för att jag var snäll och lät henne följa med. Energin rasar än idag över hur hon lyckades förstöra något kul som hände mig. Det var nämligen min barndoms bästis som bjöd in mig och vi hade inte umgåtts på många år.

Under de år jag bara hade bröder hade jag superkrafter. Efter skolan börjat blev det sämre med krafterna, men sommarloven var fortfarande magiska. Trots att jag var liten och tanig kunde jag ta vilken sittplats som helst - speciellt ifrån den nästäldste brodern. Den äldste var jag rädd för, eftersom han gillade att tortera mig. Jag försökte alltid försvara honom ifrån hans bror, som var mästare att reta upp honom till vansinne, för annars började den äldste slåss. Det gillade inte jag, men det gav mig superkraften att slita dem isär och lugna ner dem. Men min äldste bror visade inga tecken på sympati, hur mycket jag än hjälpte honom och stöttade honom. Tvärtom så jagade han mig lika mycket som förr, drog av tussar av hår ifrån mig och brände mina armar med kaktustaggar. Det var sånt han gillade att göra mot andra. Och han älskade att snurra mina katter i svansen så de skrek. På det hela taget var han en fruktansvärt elak pojke.

Balrog demonen

Idag tycker således de gamla släktingarna inte alls om honom. De tycker att han är elak och allt elakt som någon av mina bröder gör, läggs på min äldste bror. Hans stämpel sitter i och hur många snälla saker han än gör så förblir han den stygge i deras ögon. På något vis förstod jag redan som liten att han inte begrep bättre och som vuxen fick han sen diagnosen Aspberger. Jag vet inte om det betyder att folk med denna diagnos särskilt gillar att dra små flickor i håret tills hästsvansen lossnar eller dra katter i svansen så de gråter. För mig var den snälle brodern den andre och det tyckte alla människor. Han fick bra betyg och allting gick så bra för honom så jag vet inte varför han i tonåren blev så konstig och elak. Men något hände som ändrade honom. Det var då jag inte längre tyckte om att vara med honom - det började bli ett trist jobb att vara hans sidekick. Ingenting vi gjorde var skoj längre och allt han gjorde var att skälla på mig och retas med mig. Om den äldste hållt på med fysisk misshandel höll den andre på med psykisk. Väldigt tröttsamt och jag började se världen som en grå meningslös existens jag helst ville slippa.

Vad jag aldrig fick lov att hitta under min uppväxt har jag förstått är mig själv. Det var alltid någonting i vägen. Jag minns när jag som liten nästan visste vem jag var och varför jag var här. Jag kunde göra magiska saker, som att titta på vad alla barnen uppe på vägen gjorde på väggen i en garderob i källaren. Det fanns ett nyckelhål och ljuset som sken mot väggen visade barnen upp och ner när de sprang omkring och lekte. Jag har kollat många år senare och då fanns inte bilden kvar. För inte så länge sen berättade jag det här för min äldste bror, då det är för mig ett bevis att de tar magin ifrån oss när vi växer upp, men han verkade inte tro på mig. Som om det aldrig hänt. Ialla fall fick han mig att känna det så. Det gjorde mig ledsen för jag uppmuntrar fortfarande honom och stöttar honom, men han dissar de viktigaste sakerna jag delar med mig till honom. Strunt kan han prisa, men inte det som räknas.

Magiska vetteljus

Så först umgicks jag mest med det syskon som var närmast mig i ålder, den andra brodern. Jag hängde med överallt dit han ville gå och hjälpte honom med allt han gjorde. Jag berömde och uppmuntrade och i början hade vi det riktigt kul. Han var väldigt snäll för det mesta. Det var efter lillasyster föddes som det blev sämre. Vad hon än gjorde - hur taskig och elak hon än var - så tyckte han att hon hade rätt att göra så mot mig. Hon var ett småbarn och de måste lära sig vad som är rätt och fel. Alla lärde henne att hon fick göra sånt ingen annan fick och att jag inte fick göra nått. Nu började också mobbingen i skolan bli jobbig och när jag kom hem ledsen brukade min tidigare favoritbror och mamma retas med mig för att jag var mobbad. De tyckte jag förtjänade det och skrattade åt mig. Det gjorde ont och jag kände mig oerhört ensam. Min bror var en förrädare och svikare förstås. Jag tror han gjorde allt det här - tog lillasysterns parti och hjälpte mamma mobba mig - för att mamma skulle gilla honom mer. Hon blev alltid glad när jag grät.

Under min tonår umgicks jag både med lillasyster, som jag passade varje dag istället för att vara ute och hänga med vänner som normala tonåringar gör, och med den andra brodern. Den äldste höll sig för sig själv och verkade mest hata alla emellanåt. Han var dryg och sur oavsett hur snäll man var mot honom. Verkade inte ha minsta känsla för kärleksfulla relationer. Men det hade inte de flesta i min familj. Så här 40 år senare förstår jag inte hur jag orkade leva i en sån hjärtlös värld. När livet blev för hårt brukade jag gå in under hängarna i hallen på övervåningen och sätta ansiktet mot väggen. Då kunde jag se min riktiga mamma ifrån mitt tidigare liv. Hon älskade mig fortfarande och tog mig i sin famn och sa att jag var underbar. Det gav mig energi att orka fortsätta. Tyvärr glömde jag bort henne under tonåren, för vem gör så då, och jag blev väldigt deprimerad ända till jag blev 17.

Min skyddsängel

Det var när jag var 17 som en pojke för första gången sa att jag var lika bra som någon annan tjej. Att jag var lika kul och inte alls trist och värdelös. Det var nog det underbaraste jag hört, för fram till dess verkade alla tycka jag var äcklig och värdelös. Just det där ordet äcklig sitter fast efter mamma kallat mig det när jag lekt med lillasysters babykläder som 8-åring. Det var strax innan hon skulle födas. Hur arg hon blev över att se att jag satt på min babydocka kläderna! Fullkomligt rasande. Min mamma skrämde verkligen mig och jag tror hon skrämde min pappa också. Minns att vi kunde ha det roligt pappa och jag bara hon inte var i närheten, för då blev hon sur och svartsjuk och förstörde stämningen. Så när lillasyster föddes dumpade han mig, för han fick lov att ta hand om nya bäbisen för sin fru utan att hon surnade till. Ta hand om bäbisar var liksom inte riktigt hennes grej, så all hjälp hon fick ju bättre tyckte hon.

Jag tog också mycket hand om min lillasyster från hon var pytteliten. Dels för att jag antagligen tyckte det var kul, men också av dåligt samvete och ansvarskänsla. Mamma sa hela tiden till mig att det var mitt fel att hon fötts, för de skaffade henne eftersom jag tjatat om ett syskon. Nu hade jag inte tjatat på ett par år när hon kom och jag hade önskat mig en lillebror, men jag gick på bluffen. I själva verket hade mamma slut på P-piller och det hade ingenting med mig att göra. Antar att hon tyckte det var en skojig sak att säga, men såhär i efterhand tycker jag det var rätt grymt, för ett barn ska inte känna sig tvingad att ta ansvar för ett annat barn. Så sent som när jag fyllde 50 sa min lillasyster att hon mer tyckte jag var hennes mamma än vår riktiga mamma var. Lite konstigt att hon ändå tycker det, för hon hör aldrig av sig för några trevliga pratstunder som döttrar gör. Hon svarar aldrig ens på mail jag skriver till henne - eller ialla fall så sällan och så lite att det är en droppe i havet. Kanske vill hon att jag ska följa henne igen och beundra henne och bara ha tid för henne? Att jag har egna barn nu kanske gör att hon känt sig bortstött.

Alla barn är mina barn

Fast jag vägrar ha dåligt samvete om det är så, för jag har hela tiden svarat på allt hon skrivit till mig och aldrig ignorerat henne. Däremot har hon väldigt ofta ignorerat mig. Hon har också fått mig att hjälpa till med saker, som att göra en webbsida åt henne, när hon tänkte starta ett företag. Jag var jätteglad över att hjälpa henne helt gratis, men när mitt första förslag var klart så hörde jag aldrig av henne. Jag skickade in det några gånger och försökte få kontakt, men inte ett ljud. Det är en hel del arbete med en webbsida - det är inte bara att trycka på och knapp och simsalabim - men hon verkade inte uppskattat hjälpen alls. Det gjorde mig ganska upprörd och sur på henne ett bra tag, för det där är exakt sånt beteende som jag tycker allra sämst om. Personligen tycker jag hon förtjänade en fet smäll på käften för att utnyttja min hjälpsamhet på det sättet och inte ens visa minsta uppskattning. Min äldste bror har sagt om sånt här att det är helt ok att göra såhär mot mig. Så han har helt klart fått sin hjärna muterad i någon slags selektiv särskiljningsmatris på vem man får behandla som skit och vem inte.

För även den andre brodern gjorde det här stuntet på mig inte långt senare. Det kunde varit ett par år högst när han ville ha en sida åt hans Atlantisbok. Jag hjälpte honom med en del saker runt boken och att hjälpa honom med sidan var naturligt. Han var också mycket schysst och betalade mig för utgifter jag hade och förväntade sig inte få allting gratis. Men när sidan var klar - och den blev verkligen otroligt vacker - så hörde han inte av sig om den skulle ändras på något vis eller vad han tänkte. Jag hörde aldrig någonting från honom om sidan. Det var när jag berättade det här några år senare för den äldste brodern som han förstod fullkomligt hur den yngre tänkte. För min sida var så ful, eller han uttryckte det förstås annorlunda, men den dög helt enkelt inte, menade han. Jaha, det var ju grant, att om du får något fult gratis av någon annan så behöver du inte ens säga ett ord? Det är inte det vi lärt oss vara det trevliga och korrekta sättet att bemöta sina medmänniskor.

Jag säljer den här boken

Vi har lärt oss att man ska tacka för en gåva oavsett och det här var ju ett förslag som han kunde ha åsikter om. Då kunde han ju sagt att den är för ful. Sen gjorde han utan ett ord en egen sida, som verkligen var otroligt trist och ful. Så det hade bara varit att sagt så - nej tack, men jag gör nog hellre en sida för din var inte tillräckligt ful. För den var otroligt vacker och det var det enda felet på den. Ännu en sak som jag förlorade energi över, för det tar energi att göra en sida. Men vis av erfarenheten från lillasystern gjorde jag en sida jag ville ha själv, så när brorsan dissade den snodde jag den själv och gjorde min egen Atlantissida. För jag säljer nämligen hans Altantisböcker. Jag säljer dem fortfarande fast det är ingen som köper. De ligger överallt ivägen hemma, så de måste bort när vi ska renovera.


Änglar och Demoner

Ett liv är långt och genom livet möter man mängder av människor som inte betyder någonting särskilt för en. Väldigt ofta känner man att vissa vill ha något av en på ett obehagligt sätt och varje gång man träffar dem så känner man sig trött och utmattad. Ibland gör de något fruktansvärt obehagligt som äcklar en. Det är dessa människor vi försöker undvika. Andra gör oss glada och får oss att med lätta steg och en ökad självkänsla gå vidare i livet. Dem kallar jag änglarna. Demonerna är förstås de andra. Men ändå är det de människor vi lever i livet med dagligen som är mest viktiga för hur vi mår. Ifall vi lever med en person som bara tänker på sig själv, bara gör saker för sig själv och aldrig låter en annan utvecklas och göra vad man själv vill kan livet bli ganska jobbigt. Jag tror vi känner sånt här på oss och om vi vill slippa någon är det ett tecken på att den personen stjäl energi.

Ängel som är svag

Ibland träffar man dock på människor som man ömsom vill slippa och ömsom vill vara med. Som om de är både änglar och demoner. Vi kan väl alla bli arga och då är vi som besatta och väldigt tröttsamma för vår omgivning. Vad man ska göra för att undvika att bli sådär arg är att undvika den personen som gjorde det som gjorde dig arg. Dvs blir du arg så går du därifrån ett tag. En stund senare eller kanske några år senare känns det inte lika betydelsefullt - vad det än var. Men det är viktigt att inte glömma vad som hände ändå. T ex om det var en vän som svek dig och det gjorde dig otroligt arg och du märker att vännen inte ångrar sig, kommer den fortsätta svika och sätta andras intressen, inkluderat sina egna, långt före dina. Då måste du minnas det här så du inte tar tillbaka den och åker på pumpen igen. Du ska alltså inte låta en sån här person behandla dig illa om och om igen, för det stjäl din livsenergi.

Du ska umgås med människor som ger dig kärlek och glädje, som tror på dig och inte kan skriva elaka saker om dig. Som min äldste bror som en gång skrev att jag var så elak och dum att han inte ville ha något mer med mig att göra. Jag har i dagens datum ingen aning om varför han skrev såna hemska saker om mig, för i hela mitt liv har jag varit snäll mot honom trots hur illa han betett sig mot mig. Och jag har hjälpt och stöttat honom hela hans uppväxt, när han flyttade till Stockholm, när han gick med i mormonerna, när han skaffade familj. Det finns inte en tidpunkt när jag inte stöttat honom, även om han inte precis tyckt att jag var värd något det mesta av den tiden. Jag hade två val efter jag läst vad han skrev. Bli vansinnigt arg eller bara bli ledsen och inte göra nått. Jag valde det senare. Han får skämmas, om han kan, för vad han gjort mot mig. Han har aldrig bett om ursäkt, så jag antar han tycker jag förtjänar allt han gjort mot mig.

Lucifer faller ner till jorden

Ändå har jag umgåtts väldigt mycket med honom bara några år efter han skrev det där, för den person han var när han skrev det var som besatt av en ond demon. Det var vid den tiden som han gick ur mormonkyrkan och alla religioner och kyrkor är fulla av ondskefulla demoner. Det är därför så många präster är riktigt elaka. Och varför en del änglar jobbar där också som motpol. Eftersom jag talat så mycket med den här brodern under senare år vet jag att han bett många han gjort illa om ursäkt, men mig veterligen innefattade dessa ursäkter inte hans syskon och speciellt inte mig som var hans favorittortyroffer. Som tur var har jag haft en kraft som skyddat mig så när något riktigt farligt hände, som när han dök från poolkanten rakt på mig med strypgrepp runt min hals, blev jag inte alls skadad och inte ens så rädd som jag borde blivit. Det kändes som när jag var mycket liten och stegen välte när jag var nästan högst upp och jag for rätt in i taggiga buskar och nässlor, men inte en skråma fick jag. Det var som en bubbla runt mig. Det här har hänt fler gånger när något riktig otäckt hållit på att hända.

Sen jag nästan dog ialla fall av dödlig anemi 2011 så tror jag min tid är ute. Om något mer farligt händer tror jag inte någon bubbla kommer. Kanske som för min andra bror som ringde för ett par tre år sen och berättade att han drömt om döden igen. När han var ung drömde han att döden kom och sa att ingenting kunde döda honom tills de möttes igen. Ungefär så känner jag det nu. Om det är något syskon jag är riktigt arg på så är det den här andra brodern. Han var min bäste bror och sen gled han bort tills jag inte visste om jag kände honom alls och sen lämnade han landet för gott. Eller är jag argast på min syster för att hon inte kan bry sig på riktigt och vara ärlig och sluta manipulera och ljuga. Sen blir jag som argast på den äldste brodern för jag trodde vi hittat varandra till slut och att han förstod vem jag var, men allt han bryr sig om är sin egen ära.

Tor är vred

Att få ha sin familj omkring sig och att kunna prata med dem fritt, det var vad jag ville ha från mina syskon, men de var allihop självupptagna och jag passade dem bara så länge jag kunde klappa dem på huvudet och få dem att känna sig bra. För inte så länge sen fattade vår pappa att jag var den som var mest lik honom. Just då blev jag väl mest irriterad, eftersom det är bara för tydligt utseendemässigt, men även mycket annat som jag sett länge jag liknar honom. Att han varit den som fått ta mest hand om barnen och sen alltid får andras husdjur dumpade på sig, för att han var ansvarsfull och snäll, jo, det kan jag känna igen från mig. Han har därför givetvis mest blivit ansatt av mina syskon för att ge dem uppmuntran, tid, erkännande eller vad du vill. Så mycket att han tyckte en del var lite omogna och behövande mot slutet, när han kände att han tacklade av rejält och ville tro att vi alla kunde ta hand om oss själva. Han oroade sig för detta beteende, men kände tillförlit för mig och det uppväger idag mycket att han valde bort mig när jag var liten.

En gång för ett par år sen var jag också såhär trött på det förutsägbara hos mina syskons ageranden. Minns att jag sa något om det till mamma, hur trött jag var på dem allihop, för de vill bara ha och ha och de ger aldrig något riktigt igen. Allt handlar om dem och jag får aldrig plats utom som publik som ska applådera allt de gör. Vad jag gör saknar betydelse. Inte konstigt att jag får ångest varje gång jag ska träffa dem och då särskilt systern. Hon ger mig svår ångest för hon har så många gånger förstört en fin upplevelse med någon riktigt klantig kommentar. Det är som om hon tror både jag och mina barn är gratis tjänstejon som hon och hennes familj kan rya åt. Jag får ont i magen bara av att tänka på så obehagligt och tröttsamt det varit de gånger jag ändå umgåtts med dem. Det känns alltmer som om jag inte vet vem jag kan lita på i dagsläget av de här tre.

Jag är gubbens ros
 
Varje gång jag tror allt är ok och de är jättesnälla och älskar mig visst tillbaka så gör de något otroligt klumpigt och elakt. Som nu när min syster går och ljuger om något så fånigt som ett huspris. Det var den värsta lögnen, men mycket mer hon påstod var också bara fantasier. Sen undlät hon att berätta det viktigaste, nämligen vad pappa ordagrant hade skrivit i sitt avtal med henne angående stugan. Hon nämnde inte ens hans avtal, som om det inte fanns och ingen av bröderna verkade känna till det. När jag sen litar på min äldste bror så tar han helt systerns parti trots att jag har bevis för lögnen om huspriset. Det är svårt för mig att ha bevis om avtalet, för det sitter systern på och en del annat hon påstod kunde ju sunt förnuft begripa var nonsens för att snurra bort oss ifrån avtalet. Och den närmste brodern, som själv varit i luven på henne för att hon gör saker bakom ryggen på oss utan vårt godkännande, försvarar henne. Jag anar att det var på hennes uppmaning, för så försökte hon göra med mig när han bråkade med henne - få mig att säga till honom, fast han var i sin fulla rätt att vara förbannad, eftersom hon går bakom ryggen på oss.

Nu är det slut nästan på den här sagan om hur man blir utsugen och använd som en trasa, men när man själv behöver stöttning och en axel att luta sig emot är de alla som bortblåsta. Kvar är min lilla gubbe, som är ganska snäll numer. Kan inte säga han alltid varit så snäll som han är nu, utan det är lite som om något ont väsen lämnat honom. Häromveckan var väsendet tillbaka och han slog sönder en tallrik för mig. Jag såg i blicken att han var där. Mörk och elak. Tror det är det där själviska väsendet som fått honom att säga och göra så konstiga saker. Om jag aldrig ser den där svarta otäcka energin igen så är det inte en dag för tidigt. Och eftersom jag var uppfostrad med att stötta och uppmuntra mina syskon så har jag ägnat vårt förhållande till att hjälpa min gubbe att förverkliga sig själv. Hittade hans drömjobb.

Sen kommer äppelblommen

För några år sen tyckte däremot han att jag kunde jobba på ICA. Blir man sur eller blir man? Sen sa hans mamma samma sak, men hon har aldrig tyckt om mig. Kanske fick han idén från henne, för om han inte vet vem jag är nu så behöver han en ny hjärna. Hans mamma däremot har alltid gjort sitt bästa för att få mig att må skit med mig själv. Jag brukade stötta henne och uppmuntra henne så jag antar jag förtjänade det. Tror jag borde slutat stötta och uppmuntra idioter för länge sen - såna som inte fattar att man inte utnyttjar människor som är snälla mot en. Så gör vi inte där jag kommer ifrån och jag tycker inte om hur ni beter er här. Det här är en skitvärld och fan vet om det finns så många här som egentligen är värda att bevara vid den stora reningen. Då när allt skit måste bort för att jorden och naturen ska överleva. Alla parasiter måste ju bort från kroppen. Snyltarna.

IngRuna - Kärlekens Cirkel
Skicka en kommentar