Lögnare Vänder Allt Bakfram

Warning! Do NOT try and auto-translate this to english. It will come out as gibberish and make no sense. I have already been accused to be a very nasty person by a reader doing that on another swedish article on this blog, so I recommend you NOT to try it and think what you read in english is what I ment to say and that it's even close to what I wrote in swedish. Some things even are translated into the opposite of what I wrote!

Patologiska är vansinnigt dåliga på just humor. Jag säger dåliga, för enligt mig så tycker de själva de förstår humor, det är kanske bara inte kul för den som drabbas. Nu är det så vanligt med patologiska personer och de sysslar gärna med gängbildning och att trakassera ensamma stackare, så det är klart att mycket av det som allmänt ses som humor idag är faktiskt ganska patologiskt. Det är helt enkelt elakt och inte alls roligt, på riktigt. T ex var skämtet mamma skrev till mig, att jag kallat henne “gammal och gaggig” inte särskilt kul. Speciellt inte som jag särskilt minns att jag vid mer än ett tillfälle sagt om henne - till andra - att hon alltid varit såhär orättvis och elak. Det är inte för att hon är gammal eller glömsk. Däremot minns jag att jag skrivit på något ställe något om “vår gamla mor” som jag misstänker hon kollat på. Under någon video, säkert den med min ed om att jag läst avtalet. Tror jag skrev något där om vad jag trodde vår gamla mor kommer säga jag ska göra, typ bara ta det "för husfridens skull" att min syster ljuger. Men så sa hon inte, men där skrev jag att hon var just “gammal”. Hur kan en tant på över 80 år bli arg för det efter ALLT de andra gjort mot mig?

Just den självrättfärdiga ilskan hon visar när hon anklagar mig för den påhittade oförrätten - vilket inte ens är särskilt konstigt ifallatt man skulle säga det om henne, när hon nu spridit så fruktansvärt osanna och elaka saker om oss - denna fejkade ilska över ingenting är typiskt de patologiska. När de verkligen varit hemska mot nån, verkligen gjort fruktansvärda saker emot nån, sagt lögnaktiga sjuka saker om nån, så hittar de oftast på något som rättfärdigar alltihop, som de anklagar den andre för. Ett sånt här psyko kan alltså sparka ner en annan människa och skylla på att den sa något “taskigt” till honom som försvar. Och säga det till rätten med indignerad min, som om denna lilla löjliga oförrätt försvarar att han nästan dödat en annan människa. Det är det som pågår när hon skriver såna här saker till mig, påhittade anklagelser som jag förstår att hon påstår till andra att jag verkligen gjort och sagt. Precis som hon ljög för sin mamma om hur jag betett mig och jag fick en utskällning av mormor för hur jag utnyttjar min stackars mor, fast jag ställt upp så mycket och hjälpt till så mycket. Otacksamma hagga. Sedär – nu kan hon sprida ut att jag kallar henne för “hagga”, för vad är en människa som ljuger om sin egen dotter om inte en hagga?

Lögner är menade att skämma dig så du ska må dåligt!

I början var jag väldigt försiktig att skriva någonting om vår mamma. Jag visste ju inte vad hon visste och jag förstod att min andre bror och min syster dragit in henne i det här arvskiftet för att de ville att hon och jag skulle börja bråka. Min mamma ger sig ALDRIG när hon bråkar med mig. Jag har alltid fel och vad jag än känner, tänker, tycker, vet, är, mår, så vet hon bättre hur det förhåller sig med den saken än jag. En gång sa jag till henne att jag håller på att få missfall, och fick till svar att det var bara något jag fått för mig, helt fel. Naturligtvis hade jag rätt och när sist hade jag fel om en sån sak? Alla missfall jag haft har jag haft rätt om och varenda beskäftig typ haft fel om.

Eftersom jag inte velat bråka med min mamma, som alltså min syster ville jag skulle göra har jag förstått, då hon skrev “antingen gör ni som jag säger eller som mamma säger” och hennes man självsäkert skickade vidare sina polishotelser till henne. Klart hon var taggad att bråka med mig, för hon ringde först som en galning när jag låg sjuk i feber i april förra året och sen fortsatte hon i veckor att ringa hur många gånger som helst varje dag. Vem ringer så om man inte vill bråka? Eftersom hon vägrade skriva ett trevligt mail och förklara vad min syster menade med “antingen gör ni som jag säger eller som mamma säger” så vägrade jag prata med henne. Hon hade fått tillräckligt många mail från mina två vi-alltid-har-rätt-hur-fel-vi-än-har-syskon för jag skulle veta exakt vad hon ville. De hade ju vinklat alltihop så jag och den äldste brodern framstod som bråkstakar som vägrade följa det avtal de hade med pappa, när sanningen var precis tvärtom. Mamma hävdade i ett mail ett par månader efter hennes telefonterror började att pappa slängt avtalet, vilket var ren rappakalja. Hon hittade tydligt på, för hon skrev det som om hon antog att så var det. Det var alltså den version hon trodde på, som var skälet till att hennes älskade KLISTERS inte kunde hitta hans kopia, när de nu så lägligt “råkat tappa bort det”.

Det skrev mamma TROTS att hon precis hört min ed om hur jag får läsa detta avtal ur min systers hand och hur min äldste bror kommer in och ser mig läsa just ett avtal om den där sommarstugan. Hon VET alltså att jag och ett till av hennes barn säger att avtalet fanns EFTER pappas död, ändå skriver hon i det mailet att pappa slängt det. Därmed måste jag tyvärr säga att hon själv, oavsett när detta inträffade, bevisa sig vara fullkomligt gaggig. Så hur kan det ens vara en förolämpning, om jag ens sagt det? Hon påstår, på fullt allvar, att pappa slängt något EFTER sin död. Hon vet ju att både jag och en till sett det EFTER hans död. Vi kan kalla detta gaggig, men eftersom hon var lika knäpp i hela livet föredrar jag att kalla henne det jag kallade henne när jag var bara fem år och hon gaslightade mig med balettskolan. Nämligen att hon är GALEN. Hon lär vara det om det är som min äldste bror påstår att han tror, att hon på fullt allvar inte längre fattar att vi sett avtalet efter pappas död. Det trots att hon hörde min ed, det trots att hon skriver till oss att hon själv aldrig sett avtalet och att hon fattat att jag svurit en ed, vilket visar att hon fullständigt fattade detta för ett år sen. Men om hon nu inte längre verkligen fattar och verkligen tror på allt trams hon hittar på, då är hon verkligen GALEN. Om detta sen även gäller vår andre bror, att han inte längre minns det här om eden och avtalet och att två av oss syskon såg det och att det sist syntes i lillasysters hand, då är även han galen. Han verkar ju vara det efter jag läst hans konstiga svammel om hur inga fel systern gjort som skiftare.

Det krävs mod och envishet att hålla fast vid det som verkligen är!

Jag har mail där den andre brodern helt klart tycker det var fel av vår syster att ta bort papper ifrån dödsboet, fel av henne att göra sig själv till representant på vägföreningen utan att tala om sakfrågor med oss innan hon röstade för något, fel av henne att göra den där gåvolistan. Det är HAN som kräver att vi ska ta bort listan fullständigt, vilket det blir majoritetsbeslut på med en nerlagd röst. Vår syster går med på att ta bort den, men sen låtsas hon som ingenting och håller fortfarande på med den ett halvår efter vi röstat bort den. Då plötsligt säger inte min andre bror någonting. Vad har ändrats? Han var så panikslagen över att hon bara trodde att hon skulle ha kontrollen över skiftet bara för han hjälpt henne tvinga in sig själv som ekonomiskt stöd åt pappa i slutet. Inget av det här hade sen hänt? Ifall han verkligen glömt alla de bråken han hade med systern så är han verkligen lika galen som sin mor.

Så, för att vara snäll, låt oss säga att de är vad som kallas “delusional”. Det får stå för dem om de kan lyckas ignorera alla fakta och hela verkligheten så fullständigt och skriva om hela historien och sen lyckas tro på den. De patologiska gör det hela tiden, men de vet alltid att de hittar på. De bara hittar på så mycket och så intensivt att de till slut får för sig att det måste nog vara sant, för något annat vore otänkbart. De helt enkelt mer eller mindre placerar en massa falska minnen i sig själva, dvs självhypnotiserar sig, för att skapa den värld de vill det ska vara nu. De vet dock innerst inne att de bara hittar på. De vet alltid - innerst inne - att de hittar på. Det är därför de blir så aggressiva mot de personer som motsäger deras fantasi med det som verkligen har hänt. En patologisk kan sitta helt ensam och se fullständigt rättfärdig och indignerad ut, medan de har flera andra personer som är verkliga vittnen av händelsen emot sig. Frågar man varför de här personerna säger något helt annat rycker den patologiska oförstående på axlarna och kommer med fler sagor om mobbing, lögner, hämnd och annat som misskrediterar de andra. De - ögonvittnena - blir nu en elak stor stygg mobb som ger sig på den här stackars försvarslösa människan - den patologiska lögnaren. Det har hänt att massmördare lurat folk, trots vittnen, med sån teater sägs det. Fast de lurar inte rutinerade personer, som förstår sig på dem.  

De patologiska kan aldrig lura någon som faktiskt ser dem. De hatar oss som ser dem. Det är alltså inte för att såna som jag “gjort” något emot dem, utan för att vi vet vilka de är. De vill ha oss chockade, traumatiserade så vi inte kan tänka längre för då hjälper det inte att vi ser dem. Vi lider för mycket för att inse att de vill att vi ska lida. Många som verkar empatiska verkar tyvärr också vilja att andra ska lida. De kan verka empatiska ena dagen, projicera över något lidande på en annan, som man inte riktigt förstår vad de menar med, och sen en annan gång se helt likgiltiga ut. Kanske gillar inte somliga att man försöker SE, kanske vill de att man istället ska grumligt lida? När man vägrar lida och istället går på om allt man ser, tappar de intresset. Det som verkligen hänt, varför det hänt, det intresserar inte. Just exakt så sa en annan drabbad till mig, att han aldrig ville höra andras historier om vad som hänt eller berätta vad han själv råkade ut för. Därmed behöll han lidandet inuti sig och kanske är det därför han är så sjuk? När han fortfarande drack till ibland, när vi sågs, hände det att han pratade nonsens i timmar om sin familj. Jag försökte prata med honom en sån gång, för det var tydligt att han led. Men han vägrade berätta ens för sina barn vad som egentligen hänt, och det är när vi berättar, utan att fokusera på lidandet, skammen, äcklet, som vi kan börja se vad som egentligen hände. 

Vi måste lära oss att se vad som pågår utan att fastna i känsloreaktioner!

Vem gjorde vad och när? Hur gick deras beteende från trevligt till hotfullt och när började egentligen de sprida förtalet? Vilka är med dem och vilka tror inte på dem? Vilka ska jag sluta umgås med och vilka fortsätta? Att aldrig berätta om sånt här för sina barn är bara så fel. Jag hörde att min äldste brorson inte hade en susning om vad som egentligen pågår och det är bara så fel. Varför tror föräldrar att de gör barnen en tjänst när de inte berättar? Min erfarenhet är att mamma berättade sina historier om och om igen om vad som hänt henne, enligt henne, i arvsskiftet och i arbetslivet. För varje gång kom hon närmare sanningen kändes det som. Hon gick från att den andre var en fruktansvärt sinnessjuk person, till något annat, för det var något annat än hon ville erkänna som hade hänt. Hon hade reagerat överdrivet och dramatiskt som hon alltid gör, bara för att andra hade andra åsikter. Precis som min syster, hennes man och min andre bror gjorde. De vägrade lyssna, blev hysteriska, aggressiva, och påstod sen att en annan gjort allt de gjort.

Ja, jag svor en ed och det var den gruvligast eden i världen. Om jag ljugit i den borde väl minst en komet slagit ner på alla jag håller kärt, så varför har inget hänt än? Det var alltså DET jag gjorde som de har att luta sig emot – att jag svor en jävla ED. De själva skrev bakom ryggen till folk att jag var sinnessjuk och det förstod jag var precis så som den andre jag talade med hade blivit behandlad av två av sina bröder. Det var just så som min mamma behandlade sina bröder, spred ut att de var “sinnessjuka”. Vem vet vem som gjorde vad, för jag har bara mammas snyfthistorier, och efter att ha läst hennes ene brors brev till pappa förstod jag att hennes snyfthistorier lär vara lika tokiga som det hon tror om mig och hela arvsskiftestvisten. Det finns inte en grej hon fattat rätt i brevet hon skickade fyra månader efter hon fattat precis vad det handlade om. Faktum är att jag tror inte ett ögonblick på att hon inte vet vad som hänt, men min äldste bror tror det. Han trodde också ett tag att vår syster faktiskt inte längre minns att hon visat mig avtalet, för det är så lullig en hjärna blir som umgås med dessa patologiska. De liksom förtrollar en att bli imbecill som ett grodyngel. Det hände att pappa klarsynt sa saker om dessa personer för att sen sitta och romantisera dem igen. Han sa sommaren 2011, om min andre bror, att han var en sån stor besvikelse. Hur kunde en sån intelligent och välutbildad karl inte kunna få ett jobb så han kunde försörja sig själv, sin fru och enda barn när han är så gammal som han är? Han sa att alla mina syskon verkade oförmögna att som vuxna människor klara sin familjs ekonomi och att han hade den största respekten för att vi kunde det. Han sa att min karl var en riktig karl som kunde försörja hela vår stora familj utan att jag behövde springa och tigga pengar av min pappa. Man skulle haft det på pränt!

De berättelser som de patologiska berättar skiljer sig på ett markant sätt ifrån de historier som icke-patologiska berättar. I den patologiskas värld så är de oftast ädla riddare, otroligt starka och goda personer, som modigt slåss emot draken. Det är alltså sagor de berättar. De som de slåss mot har vagt “gjort något”, eller kommit hem till dem och knackat på dörren så de har känt sig “hotade”. Är någon av dem de slåss emot en patologisk person själv så blir det dessutom väldigt troliga historier om arga telefonsamtal och annat. Sen drar man ut på eländet med snyfthistorier om hur man i god anda kommit till den personen, som man baktalat och ljugit om, och blivit brutalt och fullständigt orättfärdigt utkastad. Jodå, min mamma blev utkastad tillräckligt mycket från sin yngste bror för att veta att hon inte är välkommen dit. Hennes förste bror däremot verkar ha tagit tillbaka sitt storslagna påstående att han aldrig mer skulle ha med henne att göra. Det är för att hon aldrig ger sig. Hon kommer tillbaka tills personen en dag ger med sig och orkar inte vara arg på något som min mamma helt klart inte ens minns längre. Hon minns det inte när hon umgås med sin bror, men hon minns det när hon berättar om hur illa hennes bröder behandlade henne vid arvsskiftet. Enligt mamma var det bröderna som var så utom sig av sorg efter moderns död att de irrationellt skyllde på min mamma för min mormors död. Enligt mamma mördades dock mormor av sjukhuset, då de gav henne för mycket vätska så hon dränktes inifrån. Om det var sant, varför polisanmälde de inte saken? En av bröderna var ju för böveln kriminalare!

Historien bestäms av de som överlevt att berätta den!

Det finns så många historier hon berättat för mig, som plötsligt dyker upp flera år efter det inträffade. Kombinerat med alla hennes engångsanklagelser mot olika personer för en massa gruvliga brott så tar man lätt med en nypa salt allt man hör. Det finns inga bevis på någonting runt det här. Allt jag har är ett brev ifrån hennes bror, kriminalaren. Helt klart brukar det finnas mer än en patologisk i en familj och bara för en är litegrann patologisk betyder inte att en annan inte är ändå värre. Själv har jag aldrig gillat mammas yngste bror, han har aldrig visat mig det minsta intresse som släkting. Jag har aldrig känt någon kärlek ifrån honom, som man känner ifrån riktiga människor. Så kanske har mamma rätt att han är patologisk? Hon kallade honom psykopat, tror jag, då för länge sen. 

Förra året sa min syster att mamma sagt att min andre bror beter sig som denne bror till mamma. Dvs mamma skulle hävda att hennes yngste son beter sig som hennes yngste bror. Märk väl att jag minns inte att jag hört mamma säga det här själv, utan det här minns jag tydligt att min syster sagt. Om jag hittar något mail om det vore det en pärla, men jag tror hon försiktigt nog ringde mig om detta. Hur min morbror betedde sig mot min mamma och varför vet jag inget om, då jag aldrig sett något eller hört något själv. Däremot vet jag hur min andre bror betedde sig mot mig, så snart han förstod att jag läst min systers avtal och att jag visste att det inte stod det som han påstod att det stod. Först när han sa att jag hade fel om innehållet blev jag lite ödmjuk och sa att jag kanske missuppfattat texten och att jag ville läsa det igen så jag kanske förstod det bättre. Ja, sen började ljugandet hej vilt om att jag bara hittat på att jag läst det, och hur vi suttit på soffan och pratat och allting annat. Att förstå vad som egentligen pågår innebär att inte låta sig traumatiseras tillbaka till lullhjärna. När man börjar tro på sagor som att vår syster inte kommer ihåg att hon visade mig pappret, trots att hon kör den alternativa verkligheten med soffan och det borttappade avtalet och en hel radda andra fantasier, då har man fått en sån där lullhjärna igen. Likaså när man tror att mamma och vår andre bror faktiskt inte riktigt förstår vad som hänt, bara för att de låtsas inför alla och envar att de inte har en susning. Det är då man är långsamt på väg tillbaka in i båset. 

Man vill så gärna tro dem, att de faktiskt bara är förvirrade, att de menar väl för oss alla, och vips så ger vi dem våra hjärtan – bokstavligt talat. Vi donerar våra egna liv åt dem, utan minsta eftertanke om vårt eget. Det är så de vill ha det, att vi springer efter dem, lyssnar på alla mammas konstiga relationer till alla möjliga okända män vi fullständigt saknar allt intresse av och vi läser alla vår andre brors analyser om det politiska läget på en plats vi aldrig satt vår fot på och vi har inte den blekaste susning om vad som egentligen, på riktigt, pågår där. Allt för att han ska vara glad, för det enda som betyder något är att mamma är glad, att vår andre bror är glad och framförallt att vår lilla kära syster är glad. Vad vi själva är har vi inte tid att fundera över. Vad våra egna barn är ska vi skämmas över om vi grunnar på. De är störande objekt vi skaffat för att distrahera vårt fokus från det viktiga. Det är vad som händer om vi låter oss bli “reinforcade” med vår gamla programmering. Jag säger bara det, om du ens tänker tanken att de faktiskt inte vet vad som hände och vad de själva gjorde, då ÄR du förtjänt av att bli kallad allt fult de sagt om mig. Då borde DU låsas in på psyket, som de tycker jag borde vara på. Egentligen är jag glad och stolt att de tycker så. Att så många inte kan prata om de övergrepp de utsatts för ifrån sin egen familj, vid deras skifte, kan ju vara just för att de skäms så oerhört över att de blivit kallade så. 

Att vara i din sanna natur transmuterar dig bort från andras kontroll!

Först blev jag oerhört kränkt när min syster skrev privat till vår äldste bror att han och hon skulle ensamma sköta skiftet och utesluta oss andra två, pga att vi andra då var BÅDA TVÅ mentalt otillräkneliga. Jag hade varnat den andre brodern för att hon tyckte alla vi äldre syskon var "idioter", så detta mail blev en bekräftelse. Jag tror tyvärr att min äldste bror tyckte lite om att höra det där att han var den ende vettige, för vår syster vet EXAKT vad hon ska smickra folk med. Genom att nu få honom att känna sig som den ende vettige av oss andra syskon så har hon isolerat honom ifrån sin bror och närmaste syster, tänker hon antagligen. Därav det mailet till honom om våra andras mentala problem. 

När jag läste det förstod jag för första gången på riktigt att min syster verkligen aldrig älskat mig tillbaka. Hon visste att allt jag skrivit till dem varit sant och hon kallar mig mentalt sjuk. Det trots att jag skrivit allting sakligt och bara tappat humöret en gång, mot den andre brodern, som vägrade ta in att vår syster skrivit fel summa på bilen. Han tjatade om och om igen om att JAG ville ändra värdet jag godtagit förut, och det trots att han visste att så inte var fallet. Han visste att jag ville vår syster skulle korrigera misstaget hon gjort och den ende som inte fattade det var vår andre bror. Då skrev jag övertydligt i versaler att hon, systern, gjort ett fel. Men han låtsades inte begripa, antagligen för att jag skulle bli ordentligt uppretad över hur idiotiskt han betedde sig. Han älskar sån här gaslightning, där han börjar reta en med fullkomligt irrationella, felaktiga påståenden. Men jag ignorerade bara honom efter han vägrade bete sig och får då höra ifrån min syster att JAG är mentalt sjuk. Efter allt jag gjort för henne, och efter hur jag stöttat henne trots alla dumma misstag och slarv hon gjorde under skiftet. Fel jag hela tiden antog berodde på trötthet och vimsighet, för hon kan vara oerhört disträ och vimsig, fast det verkar inte folk tro för hon spelar så bra helskärpt.

Söndra och härska, det är det som den här formen av manipulationer går ut på. Att prata illa om alla bakom de andras ryggar och få alla att tro att just DE är speciella. Hon låtsades vara min bästa vän igen, efter att hon ignorerat mig i år och dar, och pratade om allt sånt hon trodde jag skulle gilla när hon ringde. Hon ringde aldrig mig annars. Hon ringde inte ens mig när jag var döende och ingen visste om jag skulle överleva. Så nu är hon min bästa vän och bryr sig? Jag blev minst sagt förvirrad, men jag orkade inte ifrågasätta. Vem orkar vara paranoid, som mamma verkar tro att jag är? Ja, hon skrev förstås att HON var paranoid emellanåt och det kan jag hålla med om. Hon är alltid paranoid och det är för att hon övertolkar allting andra gör. Hon antar för mycket, drar egna slutsatser, lyssnar på skvaller och hetsar upp sig själv i största allmänhet. Det måste vara skrämmande när man inte förstår vad som händer omkring en och man tolkar det helt knas. Jag försökte faktiskt ignorera att jag fortfarande tyckte min syster betett sig konstigt väldigt länge, t ex förnekat till sin man att hon visste jag varit sjuk och legat på sjukhus, eller vad hon menade med det. Det var bara konstigt. Hon har gjort mycket konstiga saker länge. 

Man ger alltid de man älskar många chanser att följa en högre spirituell väg!

Min syster har uppfört sig otrevligt och konstigt och sårande länge. Jag hade liksom tappat hoppet för henne redan hösten 2011, så jag kallade skiftet “sista chansen” för henne. Det var dels hennes sista chans att visa att hon inte bara fejkade när hon “brydde sig om pappa”, dels var det sista chansen om jag ens skulle upprätthålla nån relation med henne. Det var inte arvstvisten som fick mig att bryta förbindelsen med dem, utan det var en process som påbörjats redan första gången någon av dessa individer traumatiserade mig med sina sjuka lekar. Deras konton var så att säga nere på minus sen länge och behövde rejäla insättningar för att inte helt dras in!

Arvsskiftet påbörjades EFTER jag bestämt mig för att jag inte ville åka på fler fåniga sammankomster, någonsin, med de här personerna. Det var den helsjuka festen de ordnade som var den sista droppen. Jag spelade med en sista gång, men “no more”. Jag var så arg på min man för att han inte frågat mig först innan han lovat min andre bror att köpa maten och laga den, till den fest mina syskon skulle “ordna” åt mig. Hade vi varit rika hade jag kanske inte blivit så arg, men strax innan festen, bara några veckor innan, hade jag talat med dem om hur förbaskat dålig ekonomi vi började få. Jag sa vi var luspanka, fullkomligt bankkrutt. Då gick en till bil sönder, vi nyligen lagat för 15 tkr, pga att jag skulle ställa upp och åka bort till pappa, på deras order. Strax efter ville min andre bror att vi skulle köpa en ny bil för imaginära pengar. Han behövde hyra den och han ville inte hyra dyrt av biluthyrningsfirmor. Så min man och hans far rusade iväg och köpte en ganska dyr bil, som vi nu är skyldig svärfar för, och min bror fick hyra den för samma summa den absolut billigaste firman hyrde ut bilar för. Fast sen körde han så mycket med den att alla reparationerna vi fick knappt täckte hyran. Det är slitsamt för bilar att köra länge på branta bergsvägar, så då blir det så. 

Jag minns inte allt som vi fick laga på den, men bilen var i bra skick när vi lånade ut den och i uselt när vi fick tillbaka den. Tack vare att pappa sen dog kunde jag laga den, men svärfar har ännu inte fått sina pengar. Det skulle min man ordna för det var hans bil. På min överaskningsfest fick jag veta att bilen “var till mig”, fast det var den ju inte och jag har redan en bil, som jag också kunnat laga nu tack vare att pappa dog. Vad hemskt det är, men så är det. Vi var fattiga som kyrkråttor och när mina syskon och mamma ska bjuda på överaskningsparty åt mig så ska vi själva betala maten. Det är just det som är så himla sjukt som förstärker programmeringen om hur mycket mindre man är värd än de andra. De är alltid generösa och givmilda, allt de gör är så fint och storsint. Bilen var inte köpt av min svärfar, utan av min andre bror, och det var inte en bil till min man, utan en gåva till mig. Alla andra biluthyrare, utom den allra billigaste jag kunde hitta, hade tagit dubbla priset för den resa de gjorde med bilen. Det är för att de vill gå lite med vinst när de hyr ut. Så hur kan det vara en gåva till mig? Det var inte det jag blivit lovad av min andre bror på min födelsedag, utan något han ville ha själv - en bil att köra runt med när han var hemma i landet. Men för alla utomstående låter det så generöst och storslaget – hur min bror hjälpte mig köpa en ny bil. Kanske tror han själv att det var oerhört snällt av honom, men jag tycker det var oerhört snällt av min svärfar och make att så snabbt få fram en bil till dem och låta dem hyra den för självkostnadspris.

De flesta, som känner mig, ger mig rosor på min födelsedag!

Själva har vi aldrig haft möjlighet att hela familjen resa över Atlanten, medan min bror och hans familj brukar få sina resor sponsrade av våra föräldrar. Jag har hört rykten om att vår mamma hjälpt dem mycket mer än vad jag känner till, men jag känner till att sommaren 2012 gav mamma dem 15 tkr till ett läger åt deras ende son. Visst får hon lov att bara ge sina favoriter, men det känns fult när hon inte kan göra detsamma för alla barnbarn. Det sägs dock att såna här gåvor är för att ha fortsatt kontroll över sina “förlängningar”. De patologiska vill för alltid tvinga in sin avkomma i deras förvalda roller och ha dem tillgängliga vid behov. Det är vanligt att de dolt hjälper de utvalt "duktiga". Ibland går sånt fullkomligt till överdrift, där hus, bilar och räkningar sponsras åt en, medan föräldern saboterar för andra. En gång undanhöll mamma ett värdepapper för mig så jag fick ut tusentals kronor mindre än min syster fått. Det var en gåva från pappa och hon skulle agera brevbärare, men valde att sabotera. Ursäkten är förstås att "det var för mitt eget bästa". 

Loke - trixaren

Om du som jag vuxit upp i Norden så känner du förstås till Loke och vad han sysslar med. Han kan sägas vara Asatrons version av Djävulen, men det som allra mest slår mig är hans likhet till en psykopat. Förstås är väl Djävulen också då en psykopat. Loke står det väldigt mycket mer om dock. Om hur han är och vad han gör. Loke kan vara din bästa vän och han är så väldigt rolig. Han är festens ljus. Det förstås, du minns väl Balder som Loke fick dödad? Kanske Loke bara överglänstes av honom så han fick "gå". Det säger en del om Loke/psykopaten. Vem är det som ska bort? Jo, den som överglänser. Det finns en del metoder att "ta bort" en sån person. I Lokes fall så fick han någon att helt enkelt döda Balder, men en vardagspsykopat kanske inte vill riskera att hamna i dålig social dager, så då faller den formidabla lösningen bort. Såvida man inte kan få personen att dö på egen hand förstås. Depression och självmord är då lockande medel för psykopaten. Har du hört att de har kommit fram till att en överhängande stor del av de med diagnoserad psykisk sjukdom, som depression och posttraumatisk stress, drabbats pga att de utsatts för psykopater? Dvs psykopater kan till stor del vara skyldiga till det stora antal människor som idag mår psykiskt dåligt. Ganska komiskt då att det är just en av taktiken en psykopat använder för att trycka ner och förlöjliga sitt "offer" att sprida ut rykten att denne är "psykiskt sjuk". Komiskt därför att det så ofta blir så till slut efter långvarig "stalking" ifrån psykopaten. Stalking är den term man använder när någon systematiskt försöker jävlas med dig, som alltså är just det Loke är känd för att göra. Jävlas med folk.

För att lära mig mer om hur såna här personer egentligen är så läste jag en bra sammanställning på Cassiopaea-sajten. Som jag misstänkte så har forskarna på senare år förstått att det finns betydligt fler psykopater ute i samhället än man först trott. Det för att man bara haft möjlighet att forska på de misslyckade psykopaterna förut. Därför trodde man förut att psykopater var våldsamma och anti-sociala typer ifrån lägre samhällsklasser. Men så är det inte alls förstås. Ju bättre uppfostran en psykopat får, ju bättre kan denne anpassa sig och smälta in i samhället. Så därför upptäcks de inte av "forskarna". De tror dock fortfarande att det är betydligt fler män än kvinnor som är psykopater, men det kan ju ändra sig det också när de väl lär sig att se igenom teatern. För enligt mig är bara kvinnor bättre på att föreställa sig och gömma sin psykopati än vad män är. Män ska gärna skrävla och ha överdrivna kvinnohistorier, medan kvinnor gärna kan stanna med samma man hela livet, kanske med en hel del otrohetsaffärer dock, och ändå vara en psykopat. Vi får se!

Här är länken som jag läste på: http://www.cassiopaea.com/cassiopaea/psychopath_2.htm 

En sak som stack ut oerhört mycket när jag läste den här sajten var hur olika psykopaterna kunde bete sig. I ett stycke beskrev den tydligt TRE typer, som jag personligen känner exakt tre såna karaktärer. Den första var den kalla, lugna och samlade, som därför lätt undgår de flesta och som jag förstår är de som lättast gör karriär, med lånade meriter och storslagna överdrifter i sin resumé. Den andra sorten är den mer excentriska och äventyrslystna, som kan trollbinda människor med sin underlighet och ovanlighet. Den tredje sorten verkar först helt ofarliga, lite tramsiga och änglalika till och med, fast det är bara spelat för det finns ingenting änglalikt i vad den här personen egenligen representerar. En annan sak som stack ut ifrån den sajten var något jag förstått måste vara det ultimat perfektaste scenariot för psykopaten, nämligen att skapa koalationer och partnerskap med kompletterande andra psykopater. Med rätt kombination kan de mobba och köra över en efter en av sina motståndare så mycket bättre. Någon av dem kan vara den lugna och trygga ledaren, TYP I ovan, och lura in offren dit de vill ha dem. En annan av dem kan spela antagonist till ledare eller göra överdrifter som på ett eller annat sätt lurar offren ännu mer in i armarna på TYP I. Den som gör det här bör förstås helst vara av TYP II ovan. Ifall de är fler än två kan någon spela ofarlig vän till offren och därigenom få fram personliga saker som människor i vanliga fall inte gärna berättar för alla, inte ens för en trygg ledartyp. Den här snälla vännen bör förstås spelas av TYP III ovan. Sen kan även psykopater gärna gifta sig med en annan psykopat och då helst med någon som har kompletterande egenskaper. T ex om det är en psykopat som är medveten om sin oförmåga att förstå och tolka andras känslor och därför hela tiden gör stora klavertramp, kan en sån gynnas oerhört mycket av att gifta sig med en charmig psykopat som har ett stort utbud av naturtrogna känslouttryck på sin repetoar. För även om en man verkar känslig och förstående betyder det inte att han verkligen bryr sig. Många psykopater uppvaktar sina kvinnor just med att lyssna intensivt och spegla tillbaka exakt det som kvinnorna vill höra. Sen när de vet vad som upprör sagda kvinnor kan de vid ett senare tillfälle spela upp exakt det beteendet. Det är alltså under den sk smekmånadsfasen som dessa, ofta pojkaktiga och ursöta typer, tar reda på vad du hatar allra mest och vad någon annan man gjort som sårat dig oerhört. För att totalt knäcka dig kan så psykopaten köra samma taktik i kubik i förhoppningen att du ska bli totalsänkt. Det är alltså såhär de flesta psykopater "mördar" sina offer, inte genom direkt mord.

Det fanns mycket mer på den sajten som var intressant för mig. En sak var något jag själv insett för väldigt länge sen, eftersom jag så många gånger varit måltavla för elaka människor, nämligen att om man kan se igenom människor och se deras sanna natur så är man ett hot mot de som har en dålig natur. Och psykopaterna har en väldigt dålig natur. Naturligtvis, eftersom de är av arketypen Loke! De är en manifestation av de demoniska krafterna och alla de som kan se igenom dem är förstås tvärtom av arketypen Balder, eller i en mer katolsk terminologi, av de angeliska krafterna. Det är därför psykopaten attackerar främst och först just dessa personer. Hur mycket och hur länge du än offrat din tid och kärlek att uppfostra en psykopat sen barnsbenen så kommer hon ändå att hugga dig i ryggen om du är av den här typen som ser igenom dem. Hon vill inte ha dig runt sig för hon vet att du ser vem hon egentligen är. Inte ens fast du älskar henne TROTS att du vet vem hon är. För hon saknar förmåga att veta vad den kärleken är för nått och det enda hon vet är att du, som seende, riskerar att avslöja hennes ranker, när du tycker att hon gått för långt. Det är därför hon kommer att göra sitt yttersta för att oskadliggöra dig. Jag använder "hon" här för det är ofta en hon som är just såhär listigt manipulativ. Hon opererar i det dolda genom att använda förtal och skvaller. Och det vet väl vi alla att det är vanligare att en "hon" skvallrar än en "han", även om psykopater skvallrar oavsett kön på ett osedvanligt falskt och otrevligt sätt, som förstört livet för många människor, eftersom det mesta de säger är tvistat och lögnaktigt.

Om psykopaten vill eliminera dig och hon inte vill riskera sin sociala position så finns det några olika vägar som hon kan använda. Som jag förut nämnde så kan hon alliera sig med en större grupp psykopater, ifall det finns någon sådan att tillgå, och genom att vara en mobb se till att förstöra din sociala situation genom rent förtal, som då förhoppningsvis kan leda till din psykiska sjukdom. I den metoden ligger just att långt innan du uppvisar någon psykisk sjukdom sprida ut till hela din omgivning att du har sådan. Genom att hon då har en stor stödgrupp i form av andra psykopater, gärna med psykologisk kunskap för att ge legitimation till påståendena, stärks hennes påståenden och blir "sanningar" i din omgivning. Fler och fler börjar så bete sig som om du var psykiskt sjuk och innan du vet ordet har du drabbats av en djup depression och psykopatens plan har gått i lås. Det här är tyvärr ett, enligt den moderna forskningen, alltför vanligt fenomen och en av orsakerna till att man numer tar allt allvarligare på olika former av mobbning. Mobbningen skapar sjuka människor och det genom att göra dem sjuka genom att projicera en först obefintlig sjukdom på dem. För att skilja ut den änglalika psykopaten, som alltså är med på agendan att knäcka dig, lyssna bara till vad den projicerar mot dig. Hon kan verka ärligen oroad över din mentala hälsa och vilja hjälpa dig, men i verkligheten försöker hon bara fullfölja planen att förstöra dig och göra dig sjuk. Hon kommer inte lyssna på det som du egentligen oroar dig över, dvs lögner och rena osanningar som den kända psykopaten har utsatt dig för. Istället kommer hon att släta över dessa obehagligheter som uttryck för dina egna mentala problem och inte verkliga. Hon kommer att snurra runt det i ditt huvud så du vet inte vad som är upp eller ner. Och som änglalik psykopat är det troligast att det är just hon som läst på lite extra om psykiatri för där kan man verkligen få kontroll över andras människors liv eller död. Det var en till sak som stod på sajten. Det att psykopater har en förkärlek att läsa på om psykiatri och därmed lära sig fler trix.

Ifall det inte fungerar att få dig att lyssna på den falska vännen och ta till dig det budskapet att du är psykiskt sjuk och därmed fullfölja psykopatens plan att få dig oskadliggjord genom stämpeln av psykiskt otillräknelig så behövs andra vägar. En sån är att använda rättsväsendet och polisanmäla dig för olika underliga brott. En jag känner blev polisanmäld av en psykopat hon blivit svindlad pengar av efter att hon hotat svindlerskan att polisanmäla henne om hon inte betalade. Det är en vanlig metod för psykopater, eftersom de genom att vara den som först polisanmäler få det riktiga brottsoffret att bara bli en patetisk motanmälare. Därför ska man aldrig varna en psykopat om något man tänker göra när det gäller rättsliga ärenden. Man ska bara göra det och helst låta psykopaten under tiden tro att man sitter rädd som en liten kaninunge i sin håla och gråter. Det tycker psykopaten mycket om och njuter i högan sky. Det är faktiskt just det där sadistiska njutandet av andras lidande som är det mest kännetecknande för alla psykopater. De är inte ute efter att ALLA ska lida, utan väljer ut något offer som de torterar tills de tröttnar. Det kan vara någon som står dem nära. Oftast är det partnern, ifall inte den också är psykopat förstås. En manlig psykopat är den kändaste typen i det här fallet och han brukar ha många kvinnohistorier, som han njuter av att antingen hålla hemligt ifrån sin partner eller helt öppet torterar henne med. Tydligen så skiljer det ganska rejält ifrån psykopat till psykopat hur han får en kick av sin otrohet. För somliga är det hemligheten och att få andra kvinnor kära i dem som lockar och för andra är det makten att förnedra sin hustru. Däremot är det mindre känt hur en kvinnlig psykopat torterar sin partner, men jag anar ungefär samma mönster. Hon är antagligen otrogen på ett eller annat sätt. Kanske torterar hon sin partner genom att flörta med andra män fullt synligt eller så har hon hemliga affärer för en kick. Oavsett så kommer hans reaktion på hennes otrohet att falla tillbaka emot honom och det kommer sen vara han som är den stora stygga vargen och hon ett oskyldigt offer. Det är min erfarenhet av psykopatiska kvinnor.

Tyvärr så är psykopater också föräldrar och även om de kan vara utåt sett alldeles ypperliga föräldrar till somliga barn så gillar de ofta att tortera vissa barn. De går alltså över gränsen för att bara gilla något barn mer och allmänt favorisera något. Nej, de försöker medvetet förödmjuka och håna somliga barn och deras Gyllene Barn slipper allt sånt. Om deras älsklingar gör något hemskt, som att döda en kattunge, bränna upp skogar eller stjäla motorbåtar så skrattar de bara och slätar över. Men deras otäcka barn får både stryk och glåpord för småsaker, som de oftast inte ens själva har en susning om eller vet vad som menas. De Gyllene Barnen växer så upp till nästa generations psykopater, dels för att de givetvis blev de Gyllene Barnen just för att de tidigt uppvisade tecken på anlag för den egocentrerade listighet som kännetecknar psykopater och dels för att en sån här uppfostran förstärker även de minsta psykopatiska drag en person kan tänkas ha. Det är en fråga många forskare ställt sig nämligen, om det finns både miljömässiga psykopater och rent genetiska. Det kan man fråga sig, men jag har förstått att vissa människor är immuna mot att förvandlas till psykopater. Det är de jag kallar de änglalika eller för att använda Asa-arketyper, de lika Balder. De har för mycket godhet, för stark känsla för rätt och fel, för mycket kärlek för att förvirra och helt bli förtappade psykopater. Alla andra kan säkert genom en mer eller mindre avancerad hjärntvätt formas om till psykopater, men för de flesta är nog metoden som måste användas väldigt extrem. Så extrem att det inte direkt är något man ser i vanliga familjer, som försöker smälta in i en social miljö med höga krav på korrekt uppförande. Kanske finns det, som det påstås, isolerade samhällen där sånt här förekommer, men i normala samhällen funkar det nog dåligt. Skolan, barnomsorgen, grannarna, barnens vänner, ja, någon kan riskera att upptäcka svår fysisk tortyr och andra hemskheter. Därför är det nog mest de med medfödda anlag till att bli psykopater som blir det i normala uppväxtmiljöer. Frågan är dock hur många av dessa Gyllene Barn, som utan att bli särbehandlade och se syskon bli straffade för saker som de gjort och som inte blir trodda när den ljuger, hur många av dessa blir sen psykopater? Det kan alltså vara så att psykopati finns i vissa familjer för att de generation efter generation väljer att fysiskt och psykiskt tortera somliga barn och upphöja och ha överseende med somliga. Att en lösning på många såna här fall är att vara konsekvent och inte släta över bara för att något barn är så gulligt och charmigt. Det kan ju bara lära psykopaten att deras metoder fungerar!

Jag har hört sägas att det var shamanernas uppgift förr i tiden att hålla efter psykopaterna. Att dessa människor alltid funnits och torterat mänskligheten. Ialla fall så länge som vår tideräkning funnits, för vi vet ingenting om människorna innan dess. Allt som finns kvar från före dess är enorma stenblock, större än någon teknologi idag kan rubba. Kanske det inte fanns psykopater på den tiden? Kanske det kommer en tid när vi slipper dem igen? Det har jag haft flera symboliska drömmar runt, som jag nu börjar förstå verkligen menar att vi måste göra som shamanerna och SE vad det är för något igen. Vi måste börja där, med att kunna se deras spel och tvistade lekar för att sluta spela med dem, sluta leka deras lekar. Det är förstås deras orättvisa regler som gäller i alla deras spel och lekar. Det är därför de alltid vinner för de har riggat spelat. De kör själva med fuskkoder och ingen normal, icke psykopat, kan vinna på deras villkor. Att spela schysst mot en psykopat, som i exemplet där man varnade den om en eventuell polisanmälan, är meningslöst. Även om du polisanmäler, utan att ha varnat, så kommer psykopaten att polisanmäla dig tillbaka med påhittade hemska brott. Det har jag också nu sett. Det trots att det är du som har de svåra skadorna, hämtades i ambulans, fick opereras och fått men för livet, så kommer psykopaten att locka med sig både poliser och vänner i sitt spel. Han kommer påstå att det var han som blev attackerad av dig och att allt han gjorde var självförsvar. Det utan att ha mer än något litet blåmärke han fått någon annanstans eller när han bankade skiten ur dig. Och polisen tror på honom, hans försvarsadvokat hjälper honom och till och med dina egna vänner vänder sig emot dig av rädsla för polis och repressalier från psykopatens vänner. Därav rådet att alltid hålla sig undan ifrån psykopater! Kom ihåg att en stor del av våra snälla poliser är också psykopater. Att vara polis ger dig makt och psykopater älskar makt, så därför gillar de att vara poliser. En psykopat väljer alltid att sympatisera mer med en annan psykopat än en icke-psykopat. Jag säger "sympatiser" för en psykopat känner aldrig någon empati. De gillar helt enkelt andra psykopaters oändliga fräckhet och föraktar brottsoffrens lidande. Därför borde alla poliser testas och testas NOGA för psykopati. De kan göra oerhörd skada genom den makt de får där, just för att de är som känslokalla robotar som bara gör det makten kräver av dem. Poliskåren betalas med skattemedel och borde därför arbeta för folket, och de flesta är ännu inte psykopater och önskar därför slippa möta såna.

Det bör sägas att det är oerhört svårt att diagnosera någon som psykopat, eftersom de utvecklade metoderna är rena stenåldern och uppbyggda på kriterier som har med grovt anti-sociala beteenden att göra. En psykopat behöver inte uppvisa ett enda anti-socialt beteende i normala fall. De kan ha några få offer som utsätts för lidande och det ger dem tillräcklig "kick". Det kan vara en hustru, ett barn, ett syskon eller en förälder. Det kan vara en barndomsvän och det kan vara en arbetskamrat. Det kan vara vem som helst som de valt ut att psyka. För det är det psykopater älskar att göra - psyka någon. Några små saker som psykopater gör och som kan psyka de allra närmaste oerhört mycket är att lova saker som de aldrig håller. Visst, bara för att någon lovar något och inte gör det betyder inte att denne är en psykopat. Vissa är bara "uppskjutare" och kommer aldrig till skott. Psykopater glömmer dock bara bort att de lovat något. De verkligen glömmer det nästa sekund efter de lovat något grandiost och fått stora tack och kramar och tårar ifrån den så tacksamma mottagaren. Sen sitter man där och väntar och känner sig löjlig. Många gånger om man frågar efter gåvan kan man få undanflykter eller rakt ut att han "glömde" och om man sen får någonting så är det inte på långa vägar det man lovats. Det bidde en tummetott alltför ofta. Och sen gillar psykopater att inte ge det man önskat sig, utan något annat. Kan de så ger de något de själva vill ha och kan ha nytta av. Man kan få något som de sen lånar och sen "försvinner" det. De kan också ge bort saker och sen komma och hämta tillbaka det för att de tycker att de har bättre nytta av det. Eller kan de låta bli att ge en något alls och skylla på att "någon annan" sagt att de skulle ge det som de lovat en och redan fått tack för. Listan kan göras lång på underliga beteenden runt just givandet som känns obehagligt. En psykopat kan ha orsakat dig stora ekonomiska förluster genom sitt egen beteende och sen kräva dig på betalning för något du verkligen behöver, men inte har råd med pga av din dåliga ekonomi, och psykopaten ändå bara har liggande hemma. Hon kan göra så mot sina egna barn och barnbarn, fast då bara emot de som inte är Gyllene. Mot de speciella och fina barnen kan en psykopatisk förälder vara överdrivet generös och ge bort mer än hon har råd med, eftersom hon vill behålla sin sociala gemenskap med sina Gyllene Barn och en gamling är inte mycket värd i psykopaters värld om de inte har pengar eller någon fin social status. Om du ser någon som fjäskar och sniffar runt en gamling som har dålig hälsa och antagligen snart ska dö kan du skriva upp att om det är en psykopat så finns det något av värde som gamlingen har som denne suktar efter. Risken är att psykopaten hjälper gamlingen på vägen om det drar ut på tiden.  

Själv har jag tänkt på vad stress gör emot någon som har ett svagt hjärta och ett fall där sonen visste att hans far var upprörd över en parkeringsbot han ådragit sig förra sommaren, när han lånat faderns bil. Trots löften att betala boten vägrade sen sonen göra det och hotelserna ifrån indrivningsfirmorna fortsatte att komma in, till faderns stora irritation. Jag kunde inte förstå varför han inte betalade boten på en gång och varför han lät gamlingen må så dåligt av dessa konstanta orättvisa räkningar. För han visste att han inte varit i den staden och fått någon bot själv och tänkte inte betala åt någon annan. Hela tiden glömde han att det var hans son som åsamkat honom detta, eftersom hans dåliga hjärta slutat pumpa blod i tillräcklig mängd upp till hjärnan. En annan sak jag tänkte på med samma gamling var hans dotter som trots att hon visste om hans usliga hjärta bara några dagar innan hans dödsfall släpat omkring honom på Supermarketen. Han kunde knappt gå, så svag var han, men med till affären skulle han. Man kunde tycka att hon kunde sett vad han behövt, satt ihop en liten shoppinglista med honom, och åkt in själv. Ville han följa med kunde hon ursäktat sig och sagt att hon hade så många fler ärenden att det skulle ta flera timmar. Vad som helst utom att trötta ut honom med denna stora affär i hans tillstånd. Kanske tog han för lång tid på sig? Ialla fall insjuknade han sen strax efter i lunginflammation och det var det. Det komiska var sen hur besviken speciellt hon var över hur lite han lämnat efter sig. Hon hade nog räknat med ett par miljoner till minst. Jag önskar han hade sett till i god tid innan han dog att någon värdig människa tagit över gården så att den inte gick ur familjen. Han återskapade gården i sin mors ära och trots att den här dottern tagit hans mors namn så är hon inte det minsta intresserad av gården som hon, hennes farmor, var. Det är det allra sorgligaste i hela historien för sen tog de andra syskonen - de ogyllene - in ett medium och hon sa att det var den mobbade systern som var farmodern i en tidigare existens. Vilket blir begripligt eftersom där fanns tydliga likheter. Men gamlingens fru hade utsett vissa barn till Gyllene och hans favoritdotter till ogyllene så han gick över till att favorisera den Gyllene flickan istället. När han såg igenom hennes manipulativa falskhet i hennes tonår bytte hon förnamn till hans mors namn. Mycket taktiskt. Det finns mycket att säga om den historien!

En sak många tror är att psykopater måste vara grymma emot djur, men det är inte alls sant. De kan för skoj skull döda något djur nån gång och tröttnar de på sin hund eller katt så kan de tycka att det är enklare att avliva den än att krångla med att hitta en ny ägare. De ser djuren som en förlängning av sig själva och de väljer djur som höjer deras egen status. Ett djur med en fin stamtavla, ett tävlingsdjur som vinner stora vinster eller en avelshund som kostar mycket mer än en vanlig byracka. Sen när djuren inte längre tar hem några vinster eller blivit för gammal för avel så kan de snabbt göra sig av med djuret utan några samvetskval. Under tiden som de tycker djuret har ett värde för dem kan de ta mycket god hand om det. Så snart de tappat intresse börjar dock vanvården och om de inte är inklinerade att döda djur så kan de ta och dumpa djuret någonstans och hoppas att någon annan tar över ansvaret. Ofta drabbas någon djurvänlig bekant av dessa dumpningar, så om du har en psykopat som gillar att skaffa djur kan du få ett ganska stort menageri mot din vilja. Att säga stopp är också svårt, eftersom du då inte vet om djuret kommer att fara illa. Det bästa är att avråda psykopater ifrån att skaffa djur och många psykopater är för själviska och har för stor självinsikt i sin egen själviskhet för att skaffa både djur och en massa barn. De kan ha gjort det "misstaget" någon gång och insett att det är en för stor uppoffring.

Har en psykopat mer än ett barn så glöm inte kolla vilket han aldrig kritiserar och vilket som aldrig kan göra något rätt. Du kommer snart lista ut vem som är vem. Det Gyllene barnet är det charmiga och glada, som inte verkar ha några bekymmer i världen. Alla säger att hon eller han är så snäll och lätt att ha att göra med, men det är för att de inte lever med barnet själva. De som lever med det kommer säga att det är det där barnet som är det jobbigaste. Det barnet som psykopaten valt som ogyllene kommer man tycka är buttert och tystlåtet, men de som verkligen känner det kommer se att det är hon som har djupa känslor och därför egentligen är minst jobbigt. Bortskämt och egenkärt, manipulativt och självcentrerat är jobbigt hos ett barn och det kan alla se som verkligen bor med ett barn hela dagarna. Det även om den som lever med det är en psykopat, men inte den som valt ut vilket barn som är Gyllene. Om du gifter dig med någon så kan det Gyllene barnet bli lite av en konkurrent och det kan vålla lite bekymmer har jag förstått även för en annars duktig och manipulativ psykopat. Det oavsett om det Gyllene barnet är psykopat eller inte. Bortskämd och upphöjd av pappan är ändå jobbigt.

En fråga som jag länge tyckt tas upp alldeles för lite på alla ställen där det talas om psykopater är att det borde vara för dem som för alla andra typer av neurologiska åkommor. Det borde finnas en gradskala av mer eller mindre. Om någon har en aning av psykopatiska tendenser gifter sig med en med mer psykopatiska tendenser borde de sen förstärka varandra. Medan man borde kunna dämpa tendenserna om man umgås med människor helt utan sådana tendenser om man själv bara har några få svaga och dessutom de man umgås med är fullt medvetna om ens svaghet. Det är nog det som är själva nötens kärna att man måste kunna se dem för vad de är och kunna handskas med dem. Om de grupperar ihop sig i större klungor tror jag de förstärker varandra, eftersom de uppskattar falskhet och svek hos varandra när det är riktat emot människor de anser ovärdiga. Det står en hel del på länken jag läste om hur psykopater har ett behov av att göra de människor de skadat till mindre värda för att rättfärdiga sina övergrepp. Om du känner några människor som får dig att känna dig ful, dum, fattig, ful, värdelös, dålig, ful och klantig kan de vara psykopater som vill skada dig eller antagligen redan gjort det, fast du har naivt glömt bort det och förlåtit dem. Tänk efter vilka som får dig att känna dig konstigt värdelös, som en trashank eller som de säger i USA "white trash". Tänk tillbaka i tiden tio år, eller tjugo år, och vad som hänt mellan dig och dem. När jag gjorde det insåg jag att en hade först stulit en kattunge jag hade till salu och därefter nekat att låta mig hälsa på för att se att kattungen hade det bra. Jag var arg bra länge, men sen sa alla att det bara var en kattunge och jag kände mig lite dum. Men det hade gjort väldigt ont, för jag hade tänkt hålla kontakten med mina kattungar även efter jag sålt dem och nu fick jag inte det. En annan hon hade stulit det käraste kreativa arbete jag hade då och som jag lagt ner min själ i att skapa. Det var en ansenlig samling och jag hade nog lagt ner tusentals timmars arbete under över 6 års tid på det. Men hon stal det och gav bort det och sen skyllde hon på mig. Jag insåg att hon gjort många till hemska saker, som många sen blev "mitt fel" på något vis. Vissa hade ju blivit någon annans, eftersom det hade varit för dumt att skyllt på mig. Det viktiga var dock just det där att hon avsiktligt gjort illa mig och därför måste hon hela tiden se ner på mig därefter. Det här är något jag räknat ut själv vara skälet till dessa personers oerhörda förakt och nedvärderande beteende emot mig. Deras egna oursäktliga beteende emot mig, som de bara kan leva med genom att göra mig till ovärdig och värdelös. Den ene av dessa personer såg jag upp till i hela min uppväxt, för han var min storebror och jag trodde han älskade mig, men idag vet jag att han bara var snäll mot mig för jag var pappas favorit som liten. Den andra var min lillasyster, som jag älskade och tog hand om hela hennes uppväxt tillsammans med vår far, som bytte till henne som favorit och det var då som min storebror också slutade låtsas tycka om mig. Det var de här två syskonen som var min familjs Gyllene Barn som slapp stryk och nedvärderande gliringar ifrån vår "änglalika" mor. 

En sak som är oerhört viktig vad gäller psykopater är "NO CONTACT" principen. Det allra bästa du kan göra för dig själv om du har psykopater eller människor med för många psykopatiska drag i din omgivning är att undvika dem. Om du kan ska du helt bryta kontakten med dem. Jag har alltid tyckt att det är så hemskt med alla dessa som säger upp bekantskapen med sina närmaste släktingar, men med tanke på hur hemskt min lillasyster har betett sig, ivrigt påhejad av min ene storebror och min mor och hennes förr så charmige make, så förstår jag fullkomligt varifrån detta behov kommer. Man kan inte låtsas vara en dörrmatta hela livet när man vet att man är så mycket mer. Jag har i många år i klartext sagt ifrån till min mor vad som är acceptabelt beteende ifrån henne och vad som inte är det. Det är inte acceptabelt att hon slår mina barn. Det är inte acceptabelt att hon sprutar iskallt vatten på dem. Det är inte acceptabelt att hon säger till dem att ingen bryr sig om dem. Det är inte acceptabelt att hon kallar mig sinnessjuk när jag återberättar att hon gjort allt ovan. Speciellt inte som jag aldrig var ensam när något av detta hände emot barnen, eftersom vissa saker såg min man och alltihop såg minst ett av barnen. Jag har gjort klart för henne att det inte är acceptabelt att hon ringer för att tjata om att jag ska trakassera min gamle far och aldrig nämner mina barn. Och det är inte acceptabelt att hon ringer och kallar mig en dålig mor med fruktansvärt ouppfostrade barn samtidigt som deras kusin sitter mitt i tsunamikatastrofen nere vid Indiska Oceanen och hundratusentals människor har mist livet. Det är heller inte acceptabelt att hon efter att ha blivit informerad om det ringer tillbaka och skäller ut mig för att JAG inte bryr mig om min systerson eller alla döda i tsunamin. Det finns många fler saker som jag sagt till henne inte är acceptabelt och ändå många fler som jag inte orkat ta upp, eftersom ingenting som hänt förut har hänt i hennes värld. I hennes verklighet råder total minnesförlust på allting dåligt hon gjort och allting bra som vem som helst annars gjort har nog ändå hon gjort.

På det viset är min lillasyster väldigt lik sin riktiga mor, även om hon påstår att hon ser mig som sin mor. Det är också mycket konstigt. När min syster säger sådär så reagerar inte vår mamma. Jag skulle blivit mycket sårad om min minsta flicka kallade hennes syster för "mamma". Hon är lika mycket äldre sin syster som jag är min. Detsamma tänkte jag när jag efter många års vånda berättade för min syster att hennes nyblivna ex-man flörtade med mig på deras bröllop. Jag hade tagit väldigt illa vid mig, för han verkligen avskydde mig och sen plötsligt var han "all over me". På deras bröllopsfest! Till min stora förvåning brydde sig min syster inte ett dugg. Han flörade med alla, sa hon bara, som om det hade någon betydelse. Det var deras bröllop! Och jag var hennes syster, inte vem som helst! Men nu förstår jag varför han flörtade med alla. Hon hade bedragit honom förut och han ville hon skulle visa några känslor, så han försökte göra henne svartsjuk. En katastrof att de ens gifte sig. För hon kunde inte bli svartsjuk hur han än försökte. Istället blev han boven och vi alla hatade honom för hur elak han var mot vår lilla syster. Idag vet jag inte om det var så eller om det bara var hur hon fick det att se ut. För hon var bra glad efter hon bedragit honom, som om hon gjort något bra. Sen ville han inte ha barn med henne, men om hon bedragit honom var inte det så konstigt. Nej, när man inser vad som pågår så förstår man plötsligt alltihop. Varför hennes ex verkade ogilla mig, varför han betedde sig så elakt mot henne, varför hon inte brydde sig. Och varför inte vår mamma brydde sig. Hon reagerade inte heller när min syster gav mig ett löfte om en gåva som jag sagt till vår mor att jag inte ens ville ha över min döda kropp. Hon såg hur oberörd ut som helst, när hon hörde det. Det är verkligen som den här sajten jag just läst säger. De verkar inte leva i samma verklighet som oss andra. De hör inte samma saker, de ser inte samma saker och de känner framförallt inte samma saker. De är så obehagliga att umgås med just pga att de är så här avstängda ifrån normala känslor och reaktioner. För det var min lillasyster som hade bett vår mor att ringa mig och fråga om jag vore intresserad av att gå på Spa med henne och därför visste ju vår mor när min syster "gav" mig det att jag inte önskade mig det. Ändå såg hon bara glad ut. Jag såg minst sagt snopen ut och sa något om att det var min syster som ville gå på Spa och inte jag. Vilket var sant. Min syster verkade konstigt oberörd av den kommentaren, eftersom jag tydligt refererade tillbaka till frågan jag fått av henne, via vår mor, om jag ville gå på Spa. Så jag antog att min syster visste att jag inte ville det och ändå gav mig det. Mycket nonchalant, men som jag skrev ovan om gåvor är det typiskt. Från min mamma fick jag några smycket jag sagt att jag absolut inte ville ha. Vad annat kan man vänta sig?

Så oavsett om någon är diagnoserbar psykopat eller inte så måste man känna vilka som uppvisar drag som är så störande och kränkande att de påverkar ditt liv negativt. Om det är så och om DU känner att de inte tillför ditt liv något positivt, eller betydligt mer negativt än positivt, så är det rätt för dig att sluta ha dessa människor i din umgängeskrets. Vad gäller min storebror och min lillasyster så har de så länge tyckt att jag är "drägg" att de egentligen själva uteslutit mig och när de så förra sommaren skulle ordna ett 50-årskalas för mig så tror jag det var mer ett spel avsett för våra föräldrar än för mig. För innan festen ringde min bror och sa att ingen ville betala eller ordna någon mat till festen så det fick vi göra själva. Till saken hör det ju att det var min första födelsedag efter jag slutat ha dödlig anemi och äntligen kanske hade en chans att bli frisk och kunna få ett någorlunda anständigt liv. Att ha dödlig anemi är sannerligen dödstråkigt för då dör organ efter organ till man dör själv. Inte ens om man får nytt blod är det säkert att man tillfrisknar, men efter det där kalaset - där jag fick utlovade Spa-helger "över min döda kropp" och smycken jag redan tackat nej till och min man fick köpa huvudrätten åt och laga - så blev jag ialla fall friskförklarad. Men på kalaset visste jag inte om jag hade blivit frisk än och att ingen ville fixa mat till mig och att jag fick presenter "över min döda kropp" och saker jag inte ens ville ha kändes inte bra alls. Jag kände mig som en gammal hushållerska herrskapsfolket lite glättigt satt ihop en liten bjudning till, men inte riktigt tyckte var en del av familjen. Sen sa alla lite sentimentala saker om tiden jag tjänat dem och sen kände de sig alla duktiga och snälla. Alla långborden hade de tagit bort till middagen så alla fick sitta med sina tallrikar i knät, som på ett tonårsparty. Sen när jag skulle tacka för "gåvor" satte jag dumt nog ner tallriken på golvet och hunden slickade på den. Allt kändes billigt och nedvärderande. Speciellt som jag på min riktiga 50-årsfest blivit bjuden på det finaste värdshuset med stort festbord, vita linnedukar, kandelabrar och blommor i massor och den godaste tre rätters meny en kung kan drömma om. Det var som natt och dag. Men de som bjöd mig då var mina svärföräldrar och speciellt min svärfar och han vet allt om att bli behandlad som "drägg" för han växte upp i Norge under kriget. Långt upp i fjällvärlden och med samiska förfäder. När jag träffade honom skämdes han så för sitt arv, eftersom han blivit hjärntvättad att tro att det var dåligt. Men nu har han en släktsajt och sätter in bilder på de förfäder han hittar. Och jag säger han ska vara stolt för att han har de rötterna. Jag tror att hade han varit kvar i den kulturen som fanns långt innan goterna kom dit hade han varit en lämplig kandidat för shaman. Det var därför de vita förstörde alla naturfolk och dödade så många shamaner. För de vet vilka som är psykopaterna och den typiske psykopaten är en vit man, enligt statistiken ialla fall.

Tror inte vi kommer längre nu i vår jakt på Loke, den lustige förrädaren. Han är din bäste vän och din värste fiende. Han lurar sin blodsbror och skulle inte tveka att hugga kniven i ryggen på sin egen fostermor. Han var ju adoptivbror till Tor, så han uppfostrades av Tors mor. Precis som min syster som tyckte att jag var mer som en mor och ändå tvekade hon inte att hugga kniven i ryggen på mig. Sen är det avundsjukan och Balder som överglänste Loke. För den där avundsjukan känner jag så väl igen, eftersom hon så många gånger nämnt den. Skadeglädjen när jag blev sjuk och tappade mitt vackra hår kan jag bara föreställa mig nu. Innan kunde jag inte ens det, för det var för groteskt. Det är just det att man inte ser det man inte vill se. Men nu har mitt hår växt ut igen och till skillnad ifrån henne så är jag inte gråhårig. Det är lite underligt eftersom jag är nio år äldre, men jag har bara några få grå hår fortfarande. Fast numer tonar jag det för jag hatar alla grå hår, hur få de än är. Det var många gånger när vi var yngre som saker hände där jag kände den där skadeglädjen dock. Minnen som kommit tillbaka nu i och med allt som hänt. Jag minns också hennes otrevliga kommentar på släktträffen 2005 när jag försökte underhålla hennes nya man, som inte kände någon där. Han verkade trevlig så jag var snäll mot honom och hon blev svartsjuk och sen blev han efter några år lika otrevlig mot mig nästan som hennes ex var. Vet i det här fallet inte heller varför, men att han verkligen hatar mig förstår jag nu. Helt obehagligt och kanske är det för att han också har såna här Loke-tendenser? Kanske han minns min berättelse om den charmiga västmanlänningen jag tyckt om och som sen hotade mig och min familj, bara för att dölja att han försökt få mig i säng? Kanske mindes han hur ledsen jag blev över hur han manipulerat vår familj och sen huggt oss i ryggen så därför högg han oss i ryggen på samma sätt? Det är möjligt, men jag kan inget bevisa. Det är bara den där otrevliga smaken av deras beteenden, deras lögner och deras aggressioner. Och därför säger jag gärna tack och adjö för evigt till de alla. Kvar blir de som bryr sig och som inte lever i snurriga låtsasvärldar där allt är upp-och-ner. Frågan är alla som de svärtat ner oss för. Det är de som är problemet. För man vill ju inte sluta ha kontakt med alla man känner bara för att de fortsätter har kontakt med de här människorna. De kommer att baktala en för alla släktingar de kan och det får man räkna med. Men jag tänker att det är bara att strunta i det. De som vill tro på skiten kan kvitta!

Kärlekens Cirkel