Disclaimer

All content on this blog is fictional and any resemblance with actual events are purely coincidental. When you choose to read this blog you also agree to not get offended or try and use any content to defame me as a person or anyone connected to me. If you cannot commit to this agreement you are violating the agreement you agreed to by reading this blog. I repeat that by the act of reading this blog you are committing to this agreement of not getting upset or using content in a way that could be considered an act of aggression. If you cannot follow this agreement I urge you to not read.

torsdag 28 december 2017

Tillsammans För Alltid


Hur orka leva vidare, när det som jag helt gett upp om för så länge sen plötsligt händer och så går allt åt helvete igen? Solen... Glädjen! Jag ska få uppleva kärlek, vara kär, hålla han jag är kär i handen, gå på stranden. Alla drömmar som aldrig blev något av för så länge sen... Plötsligt ska iallafall något litet komma min väg. Vi ska äntligen få träffas. Vi har varit så ledsna vi aldrig fick någon chans. Alltid andra som skulle ha det de skulle ha. Alla andra var viktigare. Deras känslor, behov, önskningar gick före. Vad vi ville fick stå åt sidan. Iallafall är det så det låter.

Han är upprörd, ledsen han blivit förbjuden att höra av sig till mig. Inte förbjuden av mig, utan av någon annan. Han är också sur att vi inte fick prata med varandra, inte lära känna varandra. DE fick! Men inte vi. Nej, då blev alla andra sura. Vi fick hålla oss borta ifrån varandra. Det var ingen inbillning. Det var som det var. Vi fick INTE prata. Men nu skulle vi äntligen få det!

Vi var så glada. Han var glad, jag var överlycklig. Det här var förra hösten. Nu har jag bara tårar. Från att han hade så mycket känslor för mig, från att han ville ha mig i sitt liv, från att han skulle göra plats i sitt liv för mig, så blev jag istället hotad av främmande om jag någonsin kontaktade honom igen. Efter vi setts, efter kyssar och närhet och vi ska vara tillsammans för alltid. Jag säger så till mig själv när jag är där - att vi är kära och om han försvinner igen tar jag livet av mig. Det är perfekt. Äntligen har jag kommit hem. Han är min. Vi hör ihop.


Men sen plötsligt mår han dåligt. Den han ville bort ifrån bjuder hem sig själv till honom. Han mår sämre. Och sämre. Han ska förklara, men sen kan han inte. Han backar, tycker det är bäst för mig kanske att släppa honom. Jag som lovat honom att inte släppa så lätt den här gången. Jag som lovat att stötta honom om han inte kan stå upp för sig själv. Ja, för han sa han inte fick som han ville, att det alltid var någon kvinna som bestämde och att han inte orkade gå emot den där kvinnan. Hon var för tuff. Han orkade inte med hennes bråk. Det var lättast hon fick som hon ville just nu. Men han ville ha mig kvar. Han ville jag skulle vara hans flickvän ändå. Fast vi fick ta det lugnt tills han orkade stå upp emot henne. Vad var problemet?

När han bad mig komma kunde jag stanna för alltid. Han skulle sluta umgås med nån. Helt klart henne. Han skulle bara åka dit en gång till, sen var det vi! Vad hände? Något hände. Något som kunde förstöra hela hans liv. Plötsligt är det bara hon som gäller. Alla hans vänner hatar mig. De verkar dyrka den där kvinnan, som bjöd hem sig själv och måste få som hon vill. Han kanske är för svag att stå upp emot sina vänner också?

Hans dotter verkar gilla den där kvinnan. Kanske hans son också gillar henne? Han kan inte gå emot sina barns vilja. Om de inte tycker om mig och gillar henne... De brukade älska mig. Plötsligt gjorde de inte det. Inget jag gjort. Något elakt deras föräldrar sagt om mig för länge sen. Vet inte vad. Alla barn brukar älska mig. Jag älskar hans barn. Jag älskar honom. Men jag har inte rätt till att älskas. Jag har inte rätt att älska honom. Jag räknas inte.


Jag hånas för jag åkte hem till honom. Jag hånas för att jag älskade honom med hela mitt hjärta, kropp och själ när vi sågs. Jag är inte värd nått. Mitt liv är värdelöst. Jag kan lika gärna dö. Det sista han sa, innan han åkte till jobbet var att jag skulle köra försiktigt för han ville jag skulle leva för hans skull. Vill han att jag ska dö för hans skull nu?

Jag sa jag blev sjuk sist vi blev osams, efter han lovat ta hand om mig för alltid sen svek mig. Han bad ju mig välja honom, skilja mig och så skulle han ta hand om mig mycket bättre. Bara jag stannade och inte flyttade. Han ville aldrig förlora mig.

Jag vill aldrig förlora honom. Jag går sönder. Bit för bit. Vi skulle ju aldrig mer försvinna från varandra. Allt hemskt som hänt. All ondska, alla svek, alla sorger, all smärta. Vi skulle äntligen vara tillsammans. För alltid. Vara glada. Lyckliga. Vad hände? 

LunaIngRuna - Kärlekens Cirkel

Skicka en kommentar