Disclaimer

All content on this blog is fictional and any resemblance with actual events are purely coincidental. When you choose to read this blog you also agree to not get offended or try and use any content to defame me as a person or anyone connected to me. If you cannot commit to this agreement you are violating the agreement you agreed to by reading this blog. I repeat that by the act of reading this blog you are committing to this agreement of not getting upset or using content in a way that could be considered an act of aggression. If you cannot follow this agreement I urge you to not read.

torsdag 28 december 2017

Tillsammans För Alltid


Hur orka leva vidare, när det som jag helt gett upp om för så länge sen plötsligt händer och så går allt åt helvete igen? Solen... Glädjen! Jag ska få uppleva kärlek, vara kär, hålla han jag är kär i handen, gå på stranden. Alla drömmar som aldrig blev något av för så länge sen... Plötsligt ska iallafall något litet komma min väg. Vi ska äntligen få träffas. Vi har varit så ledsna vi aldrig fick någon chans. Alltid andra som skulle ha det de skulle ha. Alla andra var viktigare. Deras känslor, behov, önskningar gick före. Vad vi ville fick stå åt sidan. Iallafall är det så det låter.

Han är upprörd, ledsen han blivit förbjuden att höra av sig till mig. Inte förbjuden av mig, utan av någon annan. Han är också sur att vi inte fick prata med varandra, inte lära känna varandra. DE fick! Men inte vi. Nej, då blev alla andra sura. Vi fick hålla oss borta ifrån varandra. Det var ingen inbillning. Det var som det var. Vi fick INTE prata. Men nu skulle vi äntligen få det!

Vi var så glada. Han var glad, jag var överlycklig. Det här var förra hösten. Nu har jag bara tårar. Från att han hade så mycket känslor för mig, från att han ville ha mig i sitt liv, från att han skulle göra plats i sitt liv för mig, så blev jag istället hotad av främmande om jag någonsin kontaktade honom igen. Efter vi setts, efter kyssar och närhet och vi ska vara tillsammans för alltid. Jag säger så till mig själv när jag är där - att vi är kära och om han försvinner igen tar jag livet av mig. Det är perfekt. Äntligen har jag kommit hem. Han är min. Vi hör ihop.


Men sen plötsligt mår han dåligt. Den han ville bort ifrån bjuder hem sig själv till honom. Han mår sämre. Och sämre. Han ska förklara, men sen kan han inte. Han backar, tycker det är bäst för mig kanske att släppa honom. Jag som lovat honom att inte släppa så lätt den här gången. Jag som lovat att stötta honom om han inte kan stå upp för sig själv. Ja, för han sa han inte fick som han ville, att det alltid var någon kvinna som bestämde och att han inte orkade gå emot den där kvinnan. Hon var för tuff. Han orkade inte med hennes bråk. Det var lättast hon fick som hon ville just nu. Men han ville ha mig kvar. Han ville jag skulle vara hans flickvän ändå. Fast vi fick ta det lugnt tills han orkade stå upp emot henne. Vad var problemet?

När han bad mig komma kunde jag stanna för alltid. Han skulle sluta umgås med nån. Helt klart henne. Han skulle bara åka dit en gång till, sen var det vi! Vad hände? Något hände. Något som kunde förstöra hela hans liv. Plötsligt är det bara hon som gäller. Alla hans vänner hatar mig. De verkar dyrka den där kvinnan, som bjöd hem sig själv och måste få som hon vill. Han kanske är för svag att stå upp emot sina vänner också?

Hans dotter verkar gilla den där kvinnan. Kanske hans son också gillar henne? Han kan inte gå emot sina barns vilja. Om de inte tycker om mig och gillar henne... De brukade älska mig. Plötsligt gjorde de inte det. Inget jag gjort. Något elakt deras föräldrar sagt om mig för länge sen. Vet inte vad. Alla barn brukar älska mig. Jag älskar hans barn. Jag älskar honom. Men jag har inte rätt till att älskas. Jag har inte rätt att älska honom. Jag räknas inte.


Jag hånas för jag åkte hem till honom. Jag hånas för att jag älskade honom med hela mitt hjärta, kropp och själ när vi sågs. Jag är inte värd nått. Mitt liv är värdelöst. Jag kan lika gärna dö. Det sista han sa, innan han åkte till jobbet var att jag skulle köra försiktigt för han ville jag skulle leva för hans skull. Vill han att jag ska dö för hans skull nu?

Jag sa jag blev sjuk sist vi blev osams, efter han lovat ta hand om mig för alltid sen svek mig. Han bad ju mig välja honom, skilja mig och så skulle han ta hand om mig mycket bättre. Bara jag stannade och inte flyttade. Han ville aldrig förlora mig.

Jag vill aldrig förlora honom. Jag går sönder. Bit för bit. Vi skulle ju aldrig mer försvinna från varandra. Allt hemskt som hänt. All ondska, alla svek, alla sorger, all smärta. Vi skulle äntligen vara tillsammans. För alltid. Vara glada. Lyckliga. Vad hände? 

LunaIngRuna - Kärlekens Cirkel

fredag 1 december 2017

Brev till någon speciell...


Kära Du,
Varför ens bry dig om att ta kontakt med mig om du ändå inte tycker om mig tillbaka? Du kunde ju istället vara ärlig och berätta VARFÖR du inte tycker om mig. Jag sa ju INNAN - redan i första samtalet - att jag är ÄLDRE än dig. Du sa det inte gjorde något. Att det var hur man klickar som betydde nått. Att jag ändå ser mycket yngre ut än jag är. Och annat osant. Klart du inte vill umgås med någon som är äldre. Förstör din "image". 

Allt handlar väl om att DINA kompisar tycker du är cool? Att du har ett rivjärn till kärring. Ett yrväder. Ett energiknippe som säger till dig var skåpet ska stå. Nån du ser upp till för alla faller för hennes ytliga charm. Nån du känner dig överlägsen för hon tror på alla dina lögner. Så varför ens bry dig om MIG? Du skrev nått som om du trodde jag inte var som förut. Jo, jag är precis som förut, bara sämre. Skriver SAMMA saker till dig som förr. Fast mindre bra. Samma BUDSKAP. Jag ville att du skulle välja RÄTT i livet. 

 

Du valde fel, fel, fel. Tror du verkligen det var rätt val att fråga chans på mig? Bjuda hem mig och lura i mig du har skitmycket känslor för mig? Lura mig att tro det fanns en möjlighet du skulle våga ha mig i ditt liv? Tycker du det var rätt att efter det som hände mellan oss ljuga om mig till andra? Förtala mig som "sinnessjuk" och att jag "trakasserat" dig i många år? Tycker du DET är vägen till framgång, lycka, ärbarhet? Eller vägen till mörker och elände? 

Du ljög om vad du gjorde 1999 och jag förlät dig. För jag förstod. Du ljög igen 2001, men det förstod jag inte direkt för du förstörde helt vårt äktenskap med det du gjorde. Förra året förstår jag ännu mindre. VARFÖR? Vad har jag gjort mot dig, som gör att du torterar mig såhär? Jag är inte sämre än nån annan. Jag är minst lika bra. Så varför OFFRA mig för att ha nån korkad, elak kärring? Hon är så jävla obehaglig jag kan inte fatta det. Att du ser något hos en sån som hon. Helt obegripligt.


Det betyder att du INTE har förmåga att uppskatta mig. Du kan inte se mig, eller hur? Du förstår inte mig, eller hur? Christian förstår inte mig. Han bara "tolererar" mig och spelar offer genom att INTE ge mig det jag behöver - umgänge, samtal, närhet, kärlek. Han kan förstås inte ge mig det som inte finns mellan oss. Vi klickar inte alls. Så jag förstår honom, men inte dig alls. För varför ens bry dig träffa mig, ta reda på ATT vi klickar, för att aldrig mer ha med mig att göra? Lura mig att våga vara kär, sen ta allt ifrån mig? Efter du tjatat som om du VILL jag ska välja DIG, sen väljer du bort mig på det värsta tänkbara sätt. Fullkomligt förkrossande, förödmjukande. VARFÖR?

Du försökte inte ens uppfylla nått du sagt eller att lära känna mig på riktigt. Du bara förtalar mig och väljer att TRO det värsta om mig. Christian han försökte iallafall, trots att vi inte ens klickade sådär perfekt och underbart. Men sen slutade han för jag kan inte känna det där för honom. Han vet det. Det var för länge sen. Nån gång 1990-1991, tror jag, vi märkte det. Jag borde skilt mig. Flyttat hit ner och inte till Västmanland. Redan innan sommaren 1990 borde jag flyttat från Uppsala. Insett att jag var på FEL VÄG. 


Trodde alltid det var meningen att du och jag skulle träffas, men nu ser jag att det sista var förödande för mig. Den som gjort allt värt besväret och sorgen är alla barnen. De är ju det allra bästa. Men det DU har gjort med falska löften och stora känslor, som sen inte finns, är sämre. Det är det som gjort att jag nu vet att jag aldrig kommer få uppleva kärleken, som en del av mitt liv, i ett förhållande. Aldrig få hålla handen, gå på stranden, men någon jag är kär i. Någon som SER MIG, som beundrar mig, som är kär i mig tillbaka. 

Hade vi inte mötts hade jag aldrig fått för mig du förstod mig. Att DU kunde vara han som verkligen tyckte om mig. Det gör du inte. Det är DET som är det sorgligaste. Att jag trodde du gjorde det. Ännu värre att vi klickade när vi träffades. Att det kändes som du var min. Att det var som att komma hem. Sen blev du respektlös, nedvärderande och sen var jag bortkastad som skit på vägen. Efter alla år...

LunaIngRuna - Kärlekens Cirkel